Det var som jag misstänkte...
Drömmen
I morse vaknade jag av en hemsk dröm: Jag satt i en konstig tentasal med öppna bås (som ett sådant kontorslandskap man ser i amerikanska filmer (t.ex. i första Matrix-filmen) och skulle skriva psykologitenta. I varje bås fanns högtalare där de spelade musik och i mitt bås fanns också en väggklocka som lät förfärligt högt. Jag förklarade för tenta vakten att jag har dyslexi och inte kan konsentrera mig med klockan där (eller något annat ljud, men det sa jag inte i drömmen). Tetavakten blev grinig och det hela drog ut en timme på tiden för att få klockan avlägsnad.
När jag, stressad över tiden som slösats och musiken som störde, läste jag första uppgiften: Jag skulle ur ett psykoanalytiskt perspektiv besktiva tre makabert våldsfyllda filmer, varav en var "Saw". Då bytte jag plats i drömmen och hamnade, med min penna i handen och tentan framför mig, vid någon stor tom lokal som skulle kunna tjänstgöra som fabrikslokal (ni vet, med gråa tegelväggar, skitiga gamla fönster och smuts på väggar och tak). En meter framför mig låg sovandes (sövda) i en hög en kvinna och en man, ihopsydda (med tråden kvar) i armarnas och benens hud på ett sätt som liknade én kängas snörning.
Kvinnan vaknade och i hennes ansikte kunde jag med lätthet läsa paniken. Men någonstans i sitt sinne bevarade hon lugnet för hon rörde sig inte med annat än nacken och överkroppen ens när hon upptäckte hur det låg till. Jag förstod att hon var mycket förslagen. Sedan kom ännu ett klassiskt dröm-hopp. Jag befann mig i kvinnans kropp nu - alltså, jag var kvinnan. I ett ögonblick av stillhet, som innan katastrofen, vaknade mannen jag var hopsydd med. Också han bände på sin överkropp med både nacke och huvud i samma rörelse för att förmodligen både vakna och sömndrucket bestämma situationen i samma rörelse. I hans ögon kunde jag inte läsa panik: I hans ögon kunde jag läsa frenesi, nästan som en blixt blixtrade till i hans ögon och hela hans väsen tuggade fradga. Han slet sig loss och jag kände hur båda mina armar och båda mina ben slets sönder på ytan. Smärta i drömmen är något helt otroligt. Jag skulle vilja uttrycka det som den högsta formen av symbolik. Den beskriver hur man kan känna något utan att känna det (hur nu det är möjligt) och blir genom det även den högsta form av empati!
Jag såg mina armar utan hud, jag såg rött kött och jag säg även mig själv (kvinnan såg sig själv) behålla det relativa lugnet som verkade vara en kärna utan vars förekomst inget kunde existera: Kvinnan överlevde och mannen dog.
Drömmen fortsatte ett tag till efter att ha gjort ännu ett hopp. Det intressanta är att den innehåller så mycket material som kan vara föremål för tolkning. Även ett "budskap" från mitt omdevetna (om man ska tro psykoanalysen) där på slutet.
Vad har hänt sen sist?
Nu sitter jag klockan 07:00 på morgonen och försöker avsluta det här blogginlägget. Jag ville inte sova mer, för jag har en tendens att fortsätta samma drömmar när jag somnar om. Om det är en mardröm är det ingen bra start på dagen... Hur som helst tänkte jag berätta lite om vad som har hänt sist:
I morse vaknade jag av en hemsk dröm: Jag satt i en konstig tentasal med öppna bås (som ett sådant kontorslandskap man ser i amerikanska filmer (t.ex. i första Matrix-filmen) och skulle skriva psykologitenta. I varje bås fanns högtalare där de spelade musik och i mitt bås fanns också en väggklocka som lät förfärligt högt. Jag förklarade för tenta vakten att jag har dyslexi och inte kan konsentrera mig med klockan där (eller något annat ljud, men det sa jag inte i drömmen). Tetavakten blev grinig och det hela drog ut en timme på tiden för att få klockan avlägsnad.
När jag, stressad över tiden som slösats och musiken som störde, läste jag första uppgiften: Jag skulle ur ett psykoanalytiskt perspektiv besktiva tre makabert våldsfyllda filmer, varav en var "Saw". Då bytte jag plats i drömmen och hamnade, med min penna i handen och tentan framför mig, vid någon stor tom lokal som skulle kunna tjänstgöra som fabrikslokal (ni vet, med gråa tegelväggar, skitiga gamla fönster och smuts på väggar och tak). En meter framför mig låg sovandes (sövda) i en hög en kvinna och en man, ihopsydda (med tråden kvar) i armarnas och benens hud på ett sätt som liknade én kängas snörning.
Kvinnan vaknade och i hennes ansikte kunde jag med lätthet läsa paniken. Men någonstans i sitt sinne bevarade hon lugnet för hon rörde sig inte med annat än nacken och överkroppen ens när hon upptäckte hur det låg till. Jag förstod att hon var mycket förslagen. Sedan kom ännu ett klassiskt dröm-hopp. Jag befann mig i kvinnans kropp nu - alltså, jag var kvinnan. I ett ögonblick av stillhet, som innan katastrofen, vaknade mannen jag var hopsydd med. Också han bände på sin överkropp med både nacke och huvud i samma rörelse för att förmodligen både vakna och sömndrucket bestämma situationen i samma rörelse. I hans ögon kunde jag inte läsa panik: I hans ögon kunde jag läsa frenesi, nästan som en blixt blixtrade till i hans ögon och hela hans väsen tuggade fradga. Han slet sig loss och jag kände hur båda mina armar och båda mina ben slets sönder på ytan. Smärta i drömmen är något helt otroligt. Jag skulle vilja uttrycka det som den högsta formen av symbolik. Den beskriver hur man kan känna något utan att känna det (hur nu det är möjligt) och blir genom det även den högsta form av empati!
Jag såg mina armar utan hud, jag såg rött kött och jag säg även mig själv (kvinnan såg sig själv) behålla det relativa lugnet som verkade vara en kärna utan vars förekomst inget kunde existera: Kvinnan överlevde och mannen dog.
Drömmen fortsatte ett tag till efter att ha gjort ännu ett hopp. Det intressanta är att den innehåller så mycket material som kan vara föremål för tolkning. Även ett "budskap" från mitt omdevetna (om man ska tro psykoanalysen) där på slutet.
Vad har hänt sen sist?
Nu sitter jag klockan 07:00 på morgonen och försöker avsluta det här blogginlägget. Jag ville inte sova mer, för jag har en tendens att fortsätta samma drömmar när jag somnar om. Om det är en mardröm är det ingen bra start på dagen... Hur som helst tänkte jag berätta lite om vad som har hänt sist:
- Jag har sett på Saw - uppenbarligen! "Saw IV" och "Saw V" har jag sett över två dagar. Jag är överförtjust i vidriga skräckfilmer och jag mår riktigt illa av att se dem. Förmodligen är det filmernas förmåga att beröra så djupt och inge sådana starka känslor, som fascinerar mig så otroligt. Sen att jag inte kan hantera det är en annan femma, haha. Jag kan betala det priset gladeligen.
- Jag har spelat magic. Två drafter - en stor och en liten - i söndags. Först var jag en av tre som delade på förstaplatsen (av sju) sedan kom jag sist (av fyra). Jag gjorde misstaget att försöka spela femfärgat utan att riktigt få några bra kort. Men man lär så länge man spelar. =) Och igår byggde jag om min Devour lek, samt beställde kort till den så jag slipper sitta med lappar. Jag är rätt så nöjd med den. Det är jättekul att klura på lekar. Önskar jag inte hade föreläsning idag så ja kunde sitta hemma och fundera på en ny lek istället.
- Så har jag fått reda på lite angående psykologitentan jag gjorde för någon månad sen. Det var som jag trodde: Endast en tredjedel hade klarat tentan och ingen hade fått VG. Då känns det genast mycket bättre att ha klarat G med väldigt god marginal (låg ungefär mellan G ovh VG). En kompis i klassen redogjorde för omtentans frågor och det verkar som om den hade avgjort mycket lättare frågor. Jag tror att många kommer få VG på den tentan tack vare det. Det grämer mig lite, eftersom jag känner mig orättvist behandlad. Men ibland är livet så: Den som trampar hårt på cykeln blir omkörd av mopeden. Om allting var rättvist skulle vi inte ha några problem i samhället och då skulle det inte behövas beteendevetare.
- För tre dagar sedan pajjade diskmaskinen. Men igår kom Fredriks snälla pappa hit och lagade den. Jag tror ta mej fan att han kan fixa västan vad som helst, han verkar vara en sådan människa.
Kommentarer
Trackback
