miamant

Vilket jävla läsår!
Läsåret 2009/2010... Det mest ansträngande i mitt liv. Hemkommen från Azorerna, nyförlovad och solbränd var batterierna laddade, sensommaren 2009. Det behövde de vara. Jag började jobba på Balanze, gymmet i stan, ca 30 %. Samtidigt skulle jag klara av heltids högskolestudier medan jag läste en heltids kurs för att bli styrketräningsinstruktör (SI). Naturligtvis ville ingen annan i vår dåvarande bostadsrättsförening sitta på piedestalen, så jag fick anta rollen som ordförande för att inte hela huset skulle fallera oövervakat. Inga problem, tänkte jag... jag är dyslektiker - jag klarar allt! Jösses väggen var nära den gången.

Siktet var inställd på min födelsedag, då jag gjorde tentan på SI-kursen. Efter det, intalade jag mig själv, skulle tempot lugna ner sig. Det blev inte riktigt så nej... Gymmet gick på högtryck och många bokade instruktioner med mig. Jag började jobba 75 % när SI-kursen avslutats. Mina helger gick åt till plugg. 

Jag vänjer mig snart, var min tanke då. En dag såg chefen att jag var trött. Hon förstod mitt bästa mer än mig och jag tog tacksamt emot hennes förslag att gå ner till 30 % igen. Men då var det dags för B-uppsats i socialpsykologi. Uppsatser, mina vänner, är dirty buissness på högskolenivå. Då är det dags att ge sitt allt och det var precis vad jag försökte göra också. Nånstans där var det jul. Nyår lyckades också komma med på ett hörn. 

Snart är uppsatsen klar, peppade jag mig själv. Jo visst blev den det. Men på högskolan har man inget vinterlov och på en gång tog vårterminen vid. C-kurs. Vidrig nivå, för er som inte vet... 

C-kursen var full med existensiella frågor om döden och teoretiker som ser en bedrift i att skriva gåtfullt. Dessutom gick tentor och seminarieuppgifter ut på att kritisera och argumentera för. Något jag tyckte var en smula avancerat mellan varven. Efter mitten av C-kursen började C-uppsatsskrivandet - en forskningsprocess över två månader.

Jag ser ljuset!
Jag har precis blivit klar med C-uppsatsen (idag faktiskt). Det var det mest intensiva jag gjort någonsin. Lättnaden var därför stor  när jag såg att uppsatsen gått upp till opponering. Det betyder att den som minst blir godkänd! På fredag är det opponeringsseminarium. Jag har bara börjat bli lite nervös än så länge. Det tar sig nog när fredan närmar sig!

Skön sommar!
I sommar tänker jag äntligen andas ut. Jag läser två distanskurser på A-nivå som tillsammans utgör heltid. Jag jobbar bara mycket under tre veckor i sommar, och på jobbet är det lugnt så här års så man kan plugga där. Min nya fingoa laptop gör att jag kan jobba utomhus också. Så sommaren ser soft ut! Äntligen lite mänsklig takt!

I efterhand kan jag känna att jag växt! Jag visste inte att jag pallade  såhär mycket. De flesta tar för givet att de ska hinna sova normalt och åtminstone slippa stressa på toabesöken... Många gånger detta läsår har jag inte kunnat göra det! Jag vet vad klarar nu. Mitt självförtroende har växt flera kilometer och jag känner mig trygg i att jag klara av svåra utmaningar. Men nu vill jag inte ha utmaningar på ett tag. Valigt lite-mer-än-heltidsplugg funkar för tillfället.

Trodde aldrig jag skulle få säga det här men: Det sitter en grön bärfis på mina blåa gardiner och där tar han eller hon sig faktiskt riktigt bra ut.

Men fisen är nog inte lika fäst vid datorn som jag är, så jag ska försöka ta och hjälpa kraken ut... Förhoppningsvis med min näsa i behåll.

...Fanskapet spelar död och klämmer sig fast vid gardinstången nu...

...Okej, jag var inte så insektsädel som jag ville tro... Bärfjärten gick inte att rubba från gardinen. Och jag ville inte vakna av en fis på näsan imorgon... Så jag tappade humöret, har liksom inte riktigt tid att leka fisvän... Jag drämde till fisen med MERSMAK (tidningen) så gardinstången hoppade till och ljushållaren som hängde på den dundrade rakt ner i ett stort porslinsfat. Båda broke som fan. Finns det en Gud blev jag väl straffad. Men samtidigt så är det en orättvis Gud som värderar lite glas och porslin som likvärdigt ett fisliv.

Men den förmodat döda bärfjärten gick inte att finna någonstans. Fanskapet hade hoppat ner till mitten av gardinen. Jag va fortfarande sur å drämde till igen. Då flög han/hon över till den franska balkongen och satte sig på den gardinen... Den vettskrämde stackaren var nu illröd och jag fruktade en äggmök i nyllet.

Jag väntade tills det blev "grönt ljus" på fisen igen och lyfte honom/henne med hjälp av ett glas och lite papper under. Men det är inte lätt att hjälpa en fis som spelar död! Jag tror jag råkade skrapa av en liten fot eller nåt. Utanför gick en tant och rastade sina hundar... Hon stod där i ca 10 min... Det var nära att jag tappade tålamodet och kastade bärfisen i huvudet på tantskrället. Men då gick hon äntligen.

Obekymrad och ädel puttade jag försiktigt ut fisgästen från den franska balkongen. Det gick ju sådär...

Kraken hamnade i ett spindelnät! Jag skar loss honom/henne så försiktigt jag kunde och jag hoppas att benen och vingarna inte klibbat fast... annars slutar nog fisens liv snart. Men jag tänkte inte mer på det utan återgick till min vardag. Inte fasen var det vardag för fisen inte!

Tänk vad ett fisliv betyder lite för en människa.

Våga sök hjälp!
Jag är glad att så många har sökt hjälp. Bara en sån sak att ta sin egen PMS/PMDD på allvar är värt en applåd. Det är ofta svårt för att ingen tror på en. Bra gjort! Ju fler vi blir som söker för besvären desto fortare kommer förmodligen sjukvården att ta besväret på allvar och med den förhoppningsvis forkningsvärlden och samhället. För visst är det sant att det är en börda att bara lyckas rättfärdiga att man mår dåligt... De mest empatiska och välvilliga människor förstår inte. Men så är det med oss människor. Det vi inte på något sätt upplevt kan vi inte sätta oss in i. Ni som fött barn, kan ni förklara för andra hur det kändes... Mamman min har försökt måla upp en bild: "Försök skita ut ett bowlingklot". Jag hör henne säga att det gör ont, men jag förstår ändå inte. Och det trots att barnafödandets smärtor varit känt sen människans entré på planeten. Jag har funderat mycket över varför folk inte förstår och tror på PMDD, samt varför jag känner mig så dum när jag förklarar att jag har (hade) det. Men det är inte konstigt alls... Det de hör mig säga är "Hej jag heter Mia och jag har en sjukdom fjorton dagar i månaden som knappt är forskad på och den gör mig självmordsbenägen och skogstokig, men resten av månaden är allt lugnt". Va fan ska de tro?

Olika kvinnor hjälps av olika medicin
Det är ett gäng som har skrivit till mig om Yaz. Medicinen (ja för mig är den bara sekundärt ett P-piller) fungerar inte på alla. Kroppen är en komplex apparat och i synnerhet dess hormoner. Om PMDD behövs mer forskning så att hjälp ska finnas att få för kroppar som (på fel sätt) fungerar olika. Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg av en kvinna som hört att Yaz kan orsaka depression. Detta har inte inträffat för mig med Yas. Istället inträffade detta med Yasminelle (tror jag det var). Jag förstod redan efter en månad att det var P-pillren eftersom jag även mådde illa dagligen. När jag bytte mådde jag bra igen. Jag menar att depression kan orrsakas av alla P-piller om man har otur. Förhoppningsvis märker man det fort och byter. Jag vill dock uppmuntra alla kvinnor med PMDD att fortsätta leta tills ni hittar något som hjälper just er. För mig var det sbårt eftersom att jag mellan perioderna inte ville tänka på att jag hade PMDD. Men tillsist lovade jag mig själv under en jobbig period att söka hjälp tills jag hittat något som hjälpte. Jag förstod ju att jag inte kunde lita på mig själv när perioderna satte in. Då ville jag ju inte leva...

Informera mera!
Forskning inom PMDD är inget jag kan bedriva. Men en tanke slår mig i skrivandets stund. Jag har, så smått, börjat bidra med det lilla jag vet och erfarit om PMDD här på min blogg. Varför inte sprida litte information om detta i bloggosfären? Ju mer något omtalas desto med accepterat blir det. Ni som har PMDD eller lever med någon som har det... Skriv! Bloggen är många gånger ett lättare kommunikationsmedel än vad käften är. =) Skicka gärna bloggadresser till mig (via kommentarfunktionen) om ni skriver om PMDD så länkar jag till er. Självklart får ni länka till mig också. Det är nämligen inte helt enkelt att hitta information på nätet om detta så lite länkar skadar inte. I England finns det en förening som heter Know PMDD. Det är en förening med kvinnor som har PMDD för kvinnor som har PMDD. De försöker informera samhället om åkomman och samtidigt finnas till stöd för kvinnor som lider av det. Finns det någon som vet om motsvarande förening finns i Sverige? Om inte borde vi kanske funder lite på det. *ler*