miamant

Känns omöjligt att sova. Testar att äta en nattmacka och dricka lite grönt azoriskt te så kanske det går bättre.

Det värsta från PMS:en denna gång är över. Jag har böjat träna och äta bra igen och förhoppningsvis kommer det att få mig att må bättre både fysiskt och psykiskt. Mina svårigheter att sova blir nog mindre och jag blir nog mindre stressad när jag tränar. Jag blir nog piggare och får bättre hållning igen. Dessutom innebär träning egentid för bara mig och sunda matvanor innebär att jag anstränger mig för att gör något bra för mig.

Jag har funderat på belöningar/morötter som kan hjälpa mig igenom denna månad (läs föregående inlägg). Dels att klippa topparna och göra blonda slingor. Men även att gå på hälsomässan i Stockholm i början på november. Jag är inte så bra på att belöna mig själv. Har en spärr mot att slänga ut pengar på något som inte är nödvändigt och som bara går till mig.

Boendefrågan är fortfarande olöst. Vi kollar Hemnet varje dag. Vi har även funderingar om att flytta till hyresrätt - lite dyrare, lite tristare, men inga krav. Pajjar kylen ringer man på vaktis. Men finns tiden att ringa runt till hyresvärdarna? Äh, ju mindre tid man har, desto mer får man öva på att trolla. Saker blir problem först när de kommer till hjärnan. Jag menar: vi har en förmåga att göra saker till problem utan att de är det. Ibland löser sig faktiskt saker just för att de måste lösa sig.

Imorgon bitti hinner jag med än längre träning än dagens 30 minuters spinning. Gäller bara att få lite sömn.

Nu ska jag gå och lägga mig igen. Fredrik snusar förnöjt sedan ett par timmar tillbaka. Han är så underbar! Det innebär ju mer jobb för honom också när jag har ett sådant fullspäckat schema. Jag hinner inte göra något hemma, så han tar praktiskt taget allt och lite till! Det bästa med att jobba länge är att komma hem till Fredrik. Då blir dagen ljus! (ja, jag är lika fjantigt förälskad efter ca 2,5 år... älskar honom mer och mer för varje dag som går!)

Natti natti!

I helgen börjar min SI-utbildning och fortlöper därefter varje helg och avslutas den 25:e oktober. Med mitt jobb och mina högskolestudier innebär det att jag inte kommer få någon ledig förrän sista helgen i oktober. Och det är inte vanliga tider jag pratar om --> (PLUGG x 2) + JOBB = INGEN LEDIG MINUT.

Ses i november, världen!

Inatt har jag sovit! Förra natten blev ingen sömn men natten till idag (tisdag) kunde jag sova. Jag och Fredrik bytte sida. Kanske det som gjorde det? Nu ska jag iväg till plugget. Sen ska jag luncha ed Angelica och efter det förmodligen jobb. Sen hem och plugga på lite om receptionen inför stägningen imorgon. Och så plugg inför skolan såklart. Sen ska jag SOOOOOOVA på Fredriks sida igen! Bye!

Nyss hemkommen från gymmet. Det blev en timme crosstrainer på rätt okej puls. Lyssnade på schysst musik och kollade på Ellen Show på gymmets TV. Imorgon kommer Lady Gaga till programmet. Då ska jag titta. Hon är... konstig. Jag undrar om hon pra-pra-pra-pratar lika konstigt som hon sjunger? Är fortfarande iklädd träningskläderna. Nu svettiga dock. Har hunnit stoppa i mig yoghurt med All-Bran och tinade hallon. MUMS! Nu dusch. Sen torr. Fy fan va skönt att va igång igen! Ingen mer förkylning tack!

Sitter i träningskläderna och väntar på att lunchen ska bli klar i ugnen. Nu ska jag dra igång träningen igen. Det har varit månadslångt uppehåll p.g.a. sjukdom och sömnlöshet. Förr-förra veckan tränade jag två ggr, det är det enda. Nu har jag väntat länge nog med att komma igång. Med eller utan förkylning kör jag igång träningen igen. Lite varje dag är tanken. Vilodagar ibland, visst, men träning varje dag är rutinen jag ska skapa igen och vilodagar är undantagen. Jag kommer inte köra lika länge som jag gjorde innan jag blev sjuk, jag har helt enkelt inte den tiden. Men kanske lite oftare men kortare pass. Jag siktar på 5h/v så får jag se om det kan gå upp emot 7 ibland. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag bli fast som vanligt och köra 2 h per gång 5 ggr/v som jag gjorde förut. Men först: Få in rutinen. Idag blir det crosstrainern i en timme tror jag, får se om jag orkar köra armpass efter det.

Att forma sin identitet
I Sverige blir man byxmyndig vid 15. Det innebär att man får ha sex. 15-årsgränsen gäller inte överallt, i USA går gränsen vid 18. De stackars tre år som skiljer emellan de båda åldersgränserna skulle inte vara av större betydelse för en vuxen person, men emellan åldrarna 15 och 18 förekommer tre händelserika år. Jag kan för övrigt tillägga att även de år som följer efter 18 är händelserika. När man är 15 år är man mitt uppe i en viktig process: att göra sig fri ifrån föräldrar och forma en egen identitet. Tonåringen dras ifrån sina föräldrar och söker sina referensramar i kompisar. Värderingar från föräldrar som bygger på trygghet, byts ut emot kompisars värderingar som bygger på att bli populär i gänget. Olika delar av populärkulturen är de verktyg med vars hjälp tonåringar skapar sina värderingar, klädstilar och sätt att vara på. Skapandet av den egna identiteten är ett ständigt pågående arbete och tonåringen identifierar sig med förebilder som utgörs av eller uppmuntras av kompisar. På så vis konstrueras identiteten av referensramar och värderingar ifrån kompisar och populärkultur. Identitetssökande är inte en inre process i den bemärkelse att tonåringen går in i sig själv för att hitta sin sanna essens. Identiteten är istället något som kontinuerligt skapas utifrån tonåringens tolkningar av sin omgivning. Enligt perspektivet social konstruktionism formas identiteten på detta vis hela livet. Har du inte tänkt på det förut så kan det vara en intressant tanke att sysselsätta sig med nästa gång du får tid: Varifrån kommer din identitet?

Egocentrism
Frågar du en tonåring som har haft eller vill ha sex om denne anser sig själv mogen för det, så blir svaret förmodligen ett tveklöst jakande. Tonåringar är visserligen inte egocentriska i samma utsträckning som små barn, utan de förstår att samspela med andra människor och de förstår att det finns lika många perspektiv som det finns människor. Men i denna frigörande och identitetsskapande fas så utgår tonåringen ifrån att det är den egna värderingen som är korrekt, den egna känslan är starkast och att den själv som är lika intressantast för andra som den är för sig själv. Därför är föräldrars åsikter och förmaningar mossiga - de fattar helt enkelt inte grejen och de vet inte hur det känns! Faktumet att de också har varit unga förlorar status eftersom populärkulturen såg annorlunda (töntig) ut när de var unga. De värderingar som når tonåringen är kompisarna och populärkulturen, med vars hjälp tonåringen kan skapa och uttrycka den egna signifikansen.

Alla andra gör det ju...
Det som är inne i populärkulturen påverkar vilka normer, värderingar och beteenden som gäller i sociala sammanhang bland unga. Olika gäng snappar upp olika delar och olika tolkningar av populärkulturen, men samtidigt som det är väldigt viktigt att vara speciella i jämförelse med andra grupper så är det viktigt att följa den generella kodex som majoriteten av alla ungdomar har gemensamt. Min gissning är att denna kodex går ut på vad de olika stilarna har gemensamt. Den röda tråden alltså. Populärkulturen, som försöker säkerställa försäljning, förmedlar party, moderna kläder, modifierade kroppar, alkohol och framför allt: Sex. I reklam, i musikvideos, i filmer, i tidningar och i böcker hittar man rikligt med anspelningar på sex. Ofta är kvinnor villiga och sexiga, medan männen (när de syns) är starka och tuffa. Sällan eller aldrig visas kärlek i samband med sex. Detta blir referensramarna för tonåringarna i deras tankar, snack och beteende kring sex. - Sex är något tufft som alla coola har och om jag gör det är jag cool. Alla andra har ju sex, så varför ska inte jag kunna ha det?

Rädslor och olustkänslor trängs bort
Visst är tonåringar rädda och nervösa inför första gången de har sex. Visst kan det kännas olustigt och obehagligt att ha sex. Men många sexuellt aktiva tonåringar biter ihop - de vill inte framstå i dålig dager inför sin partner och de vill dessutom vara coola inför kompisarna. Det är inte så konstigt. Om du skulle ramla hårt ute på stan, skulle du då ligga kvar och känna efter om du var skadad? De flesta reser sig upp i den situationen. Det handlar om att inte tappa ansiktet - att inte framstå i dålig dager. Även vuxna kan gå över lik för att inte tappa ansiktet. Varför skulle inte en tonåring kunna göra det? Ur det perspektivet är det inte så kontigt att unga inte använder kondom, att de har analsex eller lägger ut bilder på sig själva på nätet.

Var en smart förälder!
Naturligtvis tänker och beter sig alla tonåringar olika beträffande sex. Det skiljer sig också åt till vilken grad tonåringar är påverkbara utifrån beträffande sex. Men vill du ha en uppfattning om din tonårings funderingar kring, eller utövande av sex, så undersök vilka tonåringen tittar på, vilka filmer den ser, vilka musikvideor den tittar på, vad låttexten säger, hur förebilderna klär sig och vad de förespråkar. Undersök även detsamma beträffande eventuell pojk- eller flickvän. Det finns inget du kan göra åt de intryck din tonåring får ifrån omgivningen, men du kan påverka hur tonåringen tolkar intrycken! Din tonåring ser förmodligen själv till att läsa på om hur sex går till rent praktiskt, men du gör klokt i att berätta hur stor del av sexlivet som går ut på kärlek och ömhet. Tala även om exepel på hur kärlek kan visas och kännas i sexlivet. Det kan vara självklart för många vuxna, men den mediala bilden av sex inehåller faktiskt nästan ingen kärlek! - Varför då? Min teori är att människor som får och ger kärlek är lyckligare och självsäkrare än de som inte ger och får kärlek. Lyckliga och självsäkra människor behöver inte bekräftelse och därför behöver de inte konsumera sig till bekräftelse. Kort sagt: Kärlek säljer inte! Det är även viktigt att informera om villkoren beträffande sex: Berätta att man i verkligheten tar hänsyn till varandras bästa - att det ska kännas rätt för båda, att inget ska göra ont och att inget ska kännas äckligt. Man ska bara göra det som känns rätt och det man själv vill, det är villkoren! Du skulle bli förvånad om du visste hur många unga som "ställer upp" på alltifrån analsex till trekant och ännu mer avancerade saker. Tonåringar får inte lära sig någonstans ifrån att kropp och själ har begränsningar. De får helt enkelt inte en bild av verkligheten.


Över 18?
När är man redo att ha sex? Mitt svar på den frågan: När man är gammal nog att förstå hur sex går till i verkligheten och när man är tillräckligt mogen att sätta sina egna villkor utefter vad som känns bra för kropp och själ. Sedan gäller det naturligtvis att ens partner har nått samma insikt och mognad! Slutsatsen blir att det inte finns nåon egentlig ålder för att vara mogen för sex. Det är inte ens säkert att man någonsin blir mogen för det...

Stress stress stress, massor att lära in på jobbet och plugget samtidigt. Ordförandeskap och anatomi på det. Dessutom letande efter lägenhet och nervpillande budgiveri. Inatt har jag sovit ordentligt för första gången på hela veckan. Jag längtar efter att jobbet ska gå på rutin och lägenheten vi vill ha blir vår. Det är svårt att ha viljestyrkan att äta rätt och tiden att träna. Jag är sjukt onyttig just nu.

Sömnlöshet
Natten som var såg jag fram emot att få sova ut så jag sovit i snitt 4 timmar varje natt en period nu. Denna dag är min första lediga dag på länge och jag hade planerat att plugga och träna idag. Men inte kunde jag sova inte! Det pågår så mycket nytt i mitt liv nu att hjärnan inte tillåter sig själv att stänga av en stund. Jag håller på att lära mig jobbet på Balanze och det innebär både korvstopning samt nervositet för att göra dåligt ifrån sig inför kollegor och kunder. Jag tror att jag kommer kunna sova bättre när jobbet blivit rutin. Inatt har jag sovit 2 timmar och idag har jag inte orkat göra någonting mer än att titta på lägeheten (se tidigare inlägg). Nu är jag jättetrött och undrar om jag kommer kunna sova om jag lägger mig denna tid (19:06). Jag gör ett försök... Godnatt!

Dags för flytt?
Idag har jag varit och kollat på en lägenhet. Fredrik såg den igår när jag jobbade och tyckte att jag skulle ta mig en titt. Från bilderna såg det lite skabbigt och gammalt ut, men i verkligheten var det stort, ljust och rymligt. Det var rent och helt, men i allra högsta grad gammalmodigt. Som nyast såg jag tidigt 90-tal i inredningen. Kyl, frys och spis verkade dock nya. Om vi köper denna lägenhet så kommer vi ta lite extra på lånet för att sätta våran stil på det och få bort det gamla. Men nog om det som behöves åtgärdas... Det fantastiska med lägenheten var hur rymlig den var och vilken fantastisk stämning som vilade över den. Det kändes som att komma hem. Jagblev helt förälskad i planlösningen och jag tror att det kan va precis rätt lägenhet för mig och Fredrik. Våran stil för att uttrycka det enkelt! =)

Diagnosen
Det är inte ovanligt att PMDD drabbar fertila kvinnor - någonstans runt 7 % såvitt jag minns, men förståelsen är liten och forskningen är vare sig gammal eller omfattande. För att diagnosen PMDD ska kunna ställas måste kvinnan vara fri ifrån PMDD-symptomen i perioderna mellan PMDD-dagarna. Det är logiskt på ett sätt, det kan ju vara en tvättäkta depression det rör sig om annars. Men logiken talar genast emot sig själv: Om cirka 7 % lider av PMDD och ungefär 10 % av svenska befolkningen äter antidepressiva preparat - är inte chansen stor att kvinnor med depression har PMDD? Forskning kring PMDD stödjer dessutom ett samband mellan PMDD och stor risk att drabbas av depression. Visserligen är en av behandlingsmetoderna för PMDD antidepressiv medicin, så just den gruppen kvinnor får förhoppningsvis hjälp med sina PMDD-besvär på köpet om de medicinerar.

Symptom
Nedan följer symptom som dyker upp under perioden man har PMDD. Alla med PMDD lider inte av allt detta, men jag tror de flesta kan skriva under på det mesta. Notera att dessa symptom inte visar sig någon annan period under menscykeln, utan bara innan mens.

• intensiv olycklighet
• ser svart på framtiden
• upplever sig själv som värdelös
• överkänslighet mot avvisande och kritik
• gråtattacker
• plötsliga sorgkänslor
• överdriven gråt utan anledning
• ängslighet
• nervositet
• spänningar
• varaktig påtaglig ilska/irritation (kan leda till ökade konflikter med andra)
• svårt att umgås
• intresseförlust för vardagen (arbete, socialt umgänge etcetera)
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthet/energilöshet
• ökad aptit eller tröstätande (speciellt salta eller söta livsmedel)
• ökad sömnbehov
• sömnlöshet
• vanmaktskänsla (känsla av kontrollöshet)

Det är vanligt att kvinnor med PMDD lider av självmordstankar och beter sig destruktivt gentemot sitt eget liv. Detta kan lätt kopplas samman med många av ovanstående punkter. Att en kvinna med PMDD får hjälp kan förhindra destruktiva handlingar. Jag önskar att forskningen kring det tog fart på allvar och att människor blev informerade om PMDD.

Jag och PMDD
Jag har länge lidit snällt och lydigt i det tysta av min (förmodade)PMDD (jag har ju inte befogenhet att diagnosticera mig själv, men jag skriver PMDD som enklasta beskrivande term). Fredrik, min familj och Angelica har vetat om det. Annars är det ingenting jag berättar för andra. Jag är rädd för att inte möta förståelse. Det är förmodligen svårt att förstå att en person som mår bra, är självsäker och har sig själv under kontroll plötsligt  drar sig tillbaka ifrån fritidsaktiviteter, socialt umgänge och byter till ljudlös inställning på mobilen. Jag har precis allt jag kan önska i livet och jag är väldigt medveten om hur bra jag har det. Jag betraktar mig själv som och känner mig väldigt lycklig! Jag tycker om mig själv och är stolt över mina åstakommanden. Jag är välsigt social och har alltid massa leenden till övers för alla. Men så helt plötsligt börjar helvetet i en vecka. Jag hatar mig själv och mitt liv. Tårarna rinner konstant och jag blir utom mig av raseri av en löjlig sak som TV-reklam eller att såsen bränns i kastrullen. Detta är något som håller i sig konstant under hela veckan. Sorgen, ilskan, självhatet och livsledan håller i sig till samma dag mensen kommer. Jag utför åtaganden jag har gentemot andra och jag beter mig ungefär som vanligt i de sociala rummen. Arbete och umgänge är distraktioner och kan får mig att lägga fokus på uppgiften och andra människor. Men inombords svär jag långa haranger över usla trafikanter, korkade kommentarer och högljudda tonåringar. Eftersom jag döljer min inre tankeverksamhet så benhårt för omgivningen, så är det nog ganska chockerande att jag har väldigt svår PMDD. Visst, jag klarar av att sköta jobb och social interaktion som vanligt, men självstudier är nästan omöjligt dessa veckor och livet i det skyddade hemmet skulle förmodligen se ut som ett mentalsjukhus, för att skämta lite om det. Jag gör mitt bästa för att mitt inre kaos inte ska gå ut över Fredrik. Min ledsamhet kan jag knappast hindra, tårarna rinner så fort jag inte är distraherad. Jag vill inte lägga detta på Fredriks axlar (det är hemskt att se någon närstående gråta, dessutom i en vecka) men kan inte göra mer än mitt bästa för att hindra det. Men min ilska tar jag inom mig. Jag vill inte behandla Fredrik på något annat sätt än jag vill att han ska behandla mig på. Därför tar jag inte ur min ilska på honom. Detta är otroligt jobbigt. Vi bor i en etta utan dörrar att stänga. Jag blir aldrig arg på Fredrik utan ilskan kommer ofta utan att vara triggad eller riktad emot något. Jag vill skrika rakt ut och kasta saker omkring mig. Resultatet av att jag tvingar kvar ilskan inom mig blir att jag sitter hopkrupen i sängen och spänner mig så att knogarna vitnar. Så kan jag sitta länge tills jag känner att jag har ilskan under kontroll och kan ägna mig åt något annat. All ledsamhet och ilska tär på hjärnverksamheten verkar det som. Jag blir efter ett tag slö i huvudet och klarar till exempel inte av att följa med i handlingen i en film. I samband med det blir jag oerhört sömnig och det händer ofta att jag sover middag ett par timmar när jag har PMDD.

Skam, självförakt och rädsla
PMS möter sällan förståelse hos de som inte lider av det. Så sker ännu mer sällan med PMDD. Faktum är att de flesta inte ens vet vad det är. Att hormonnivåerna ändras i kroppen under menscykeln är de flesta medvetna om. Men att vissa kvinnor är extremt känsliga emot dessa nivåskillnader är inte lika kännt. Att en närstående dör är ganska påtagligt och att den överlevande genomgår hela känsloregistret utav sorg och till viss mån ilska, är inte konstigt. Men att en kvinna som har allt hon kan önska sig mår på det sättet verkar så osannolikt att kvinnan ofta beskylls för inbillning, uppmärksamhetsberoende och ursäkter för att få bete sig som en "bitch". Därför berättar jag inte om min PMDD. Jag skäms över den. Jag skäms så otroligt mycket så jag inte vill kännas vid den. Emellan PMDD-veckorna låtsas jag som att jag inte har det. Jag försöker intala mig själv att det bara är inbillning och att jag inte kommer ha några problem om jag intalar mig att jag är som alla andra när veckan kommer. Men besvären kommer alltid. Lika lite som jag kan reglera att brösten blir ömma och att jag fryser innan mens, kan jag reglera de psykiska besvär som kommer. Jag är faktiskt väldigt självmedveten i min sorg och ilska. Jag kan nästan ställa mig utanför mig själv och se hur ologiskt och barnsligt jag beter mig. Ändå kan jag inte bete mig eller tänka bättre. Det leder till ett otroligt självförakt. Precis som alla andr människor har jag fått lära mig hur man beter sig och hur man inte beter sig. Jag har fått lära mig att det inte gör något att saker går fel och att ha tålamod med saker och människor omkring mig. Mitt PMDD-beteende går tvärs emot min uppfostran och jag känner förakt emot mig själv för att jag resonerar barnsligt och ouppfostrat. Jag är också oerhört rädd för att någon gång tappa självbehärskningen. Tänk om jag kastar en tallrik i golvet eller börjar skrika och gorma? Jag bryr mig inte så mycket om ifall porslin går sönder (även om jag aldrig kastat något ömtåligt någonsin... bara disktrasor och kuddar), det jag är verkligt rädd för är att höja rösten till fredrik eller slå i toadörren när han är hemma. Jag skulle aldrig förlåta mig om jag oprovocerat sårade hans känslor. Det kanske inte är så farligt att höja rösten till varandra i ett förhållande, men vårat förhållande ser inte ut så. Vi har bråkat en gång på två år. Är vi oense löser vi det med så lite dramatik som möjligt. Men i ärlighetens nämn är jag mest rädd för var jag skulle kunna göra mot mig själv. Jag har sådana självdestruktiva tankar så att jag inte vågar skriva om dem. Jag kan precis hålla dem i chack. Tänk om jag någon gång inte kan det?

Samlat mod för att göra det enda ansvarsfulla
På ett sätt är det ansvarigt att hålla så mycket känslor inom mig som jag bara kan. Men egentligen vet jag att det inte räcker i längden. Hur jag än kämpar för att vara normal så vet jag att det går ut över Fredrik egentligen. Han ser ju hur jag mår och lider med mig. Det går även ut över mig. Jag vill inte pausa mitt liv en vecka - skjuta upp viktiga beslut och planera resor och events när jag inte har PMDD. Jag vill inte att hemmastudier ska bli lidande och jag vill inte sova bort halva dygnet en vecka i månaden. Naturligtvis är jag trött på at må psykiskt dåligt också och känner att jag inte vill uppleva det mer utan anledning. Jag har länge vetat att jag kan ta större ansvar för detta genom att söka proffesionell hjälp för det. Att jag inte har gjort det tidigare beror på rädsla av att inte bli trodd eller få diagnosen depression. Jag vill helst slippa bli behandlad med antidepressiv medicin också, då jag inte har en depression utan "bara" besvär var fjärde vecka. Min uppfattning av Antidepressiv medicin är att man gör kroppen beroende av medicinen och när den vant sig vid den kräver den högre doser. Sedan är det så svårt att sluta att många låter bli. Samtidigt finns det en skam i att behöva hjälp för PMDD. Samtidigt som man ber om hjälpen avslöjar man ju hur man är under veckan före mens. Det är självstigmatiserande att erkänna PMDD eller PMS.

Ringde barnmorskan
Med bultande hjärta och en noggrant skriven lapp med stödord om jag skulle bli för nervös för att tänka, ringde jag till en barnmorska jag varit hos förut och fått förtroende för. Jag förklarade med låtsat lugn mina besvär i stora drag och talade om att jag inte kan hantera detta längre. Barnmorskan var mycket vänlig men försökte hänvisa mig till en gynekolog och trodde att en sådan kanske hade större kunskaper i ämnet. Men jag stod på mig och förklarade hur känsligt detta var för mig och att det viktigaste var att bli trodd och bra bemött. Hon förstod detta tack och lov och skrev upp mig på en tid en vecka senare.

En ängel
Jag var ganska nervös när jag satt i väntrummet. För säkerhets skull hade jag gått upp tidigt på morgonen för att hinna skriva ut papper om PMDD eftersom jag vet att det är så pass nyfunnet att få känner till det (även inom berörda yrkeskategorier). Jag hade även fått nys om ett nytt P-piller, Yaz, som använts i USA sedan 2006 för att behandla PMS/PMDD och i vissa fall acne. Om detta hade jag också skrivit ut papper. Min stora förhoppning var att barnmorskan skulle vilja skriva ut dessa små piller till mig. Till min stora lycka (och jättestora förvåning) hade denna ängel i barnmorskegestalt sökt efter vad som skulle kunna hjälpa mig inför mitt besök. Hon hade kommit fram till sama lösning som mig och således skrevs Yaz ut!

Bara en gång kvar
Om dryga två veckor börjar jag äta de nya P-pillrena. Det innebär att det bara är en vecka av PMDD kvar. Som vanligt tror jag att denna gång inte kommerbli så farlig, att jag kan komma på sätt att "tänka" bort dymptomen. Jag vet egentligen att det inte kommer bli så, men jag måste tänka så för att inte vara rädd för dessa veckor. Troligen kommer inte P-pillrena börja verka fullt ut första månaden, men lite skillnad kanske jag märker och det är det jag ser fram emot.

Länkar
Här kommer några länkar som jag rekommenderar. Jag upplever dessa sidor vara seriösa och jag hoppas de kan vara till hjälp om du själv eller någon i din närhet har PMDD.

• Netdoktor om PMDD
• Web4health om PMDS (PMDS ärsvenska för PMDD)
• Bayer AB om P-pillret Yaz
• Yaz i FASS

Om du känner mig
Jag hoppas att ni som läser detta och känner mig utanför bloggen har ett öppet sinne för detta. Visst förstår jag att det är svårt att greppa att en glad snäll person blir nere och destruktiv (jag förstår det inte helt själv för att vara ärlig). Men människokroppen är komplex, sätt er en kvart framför en anatomibok så förstår ni vad jag menar. Det sker mycket i kroppen som vi tar för givet. Det är massor som ska klaffa för att en människa ska kunna leva, gå och tänka. Hormoner i våra kroppar får oss att känna lycka, trygghet, rädsla och stress. Egentligen är det inte konstigt att det kan bli jobbiga följder när hormonnivåerna skiftar hos kvinnor. Jag hoppas att ni som känner mig kan föreställa er detta och tack vare det förstå att det som sker inom mig innan mensen stämmer dåligt överens med den personlighet jag har och hur jag vanligtvis känner och tänker.

Att hjälpa någon med PMS/PMDD
Det jag har kommit fram till av egna erfarenheter är att det inte går att hjälpa någon som har PMDD (förmodligen inte PMS heller). Det tragiska är att man kan göra det sämre och till och med mycket sämre som närstående, men inte speciellt mycket bättre. Det som pågår inom en kvinna med PMDD (och förmodligen även PMS) sker innombords och regleras av hennes känslighet för hormonskftningar). Detta kan pågå med någon företeelse som inbillat ursprung (hål i strumpan eller att patiensen inte gick ut) me det kan även pågå helt utan anledning. Utan att ändra hormonnivåerna eller det som gör kvinnan känslig för dessa så kan man heller inte hjälpa henne märkbart. Det som kan hjälpa lite är dels serotoninhöjande faktorer. Till exempel motion, choklad eller om hon lyckas skratta. Men även dels att får prata om det som rymms i huvudet hur patetiskt det än må vara. Att få prata om att man glömde köpa diskborste, att radion spelar fel musik eller att "alla är emot mig" kan göra att kvinnan ifråga känner sig mindre ensam om sina problem och tankar. Det ger en slags trygghet. I vissa fall kan det hjälpa med kramar, men detta kan också förvärra eftersom det  är vanligt (som vara ifred.

Att stjälpa någon med PMS/PMDD
Det värsta man kan göra emot en kvinna med PMS eller PMDD är att inte tro på att dessa diagnoser existerar. Man vet själv hur illa man beter sig eller hur ologiskt man tänker. Detta leder till skam och självförakt i regel. Om någon dessutom tror att det inte beror på hormonnivåer så innebär det underförstått att detta beteende och de destruktiva tankarna tillskrivs den egna identiteten/personligheten eller så får man en annan diagnos i ansiktet, som depression eller bipolaritet. Och vem vill identifiera sig med att vara en spritt språngande galen drama queen eller ha en psykisk sjukdom när man vet att man är frisk (det känns ju som kvasivetenskapen då färgade tillskrevs dåliga egenskaper utan att ha det)? Det finns de som hävdar att det är inbillning. Det känns också lagom kul. Visst förekommer det att man ramlar och reser sig utan vidare, men sedan får jätteont när man märker att det blöder. Och förmodligen händer det att man känner efter lite extra innan mensen om man läst om PMS i Vecko Revyn. Men jag tror inte att man skakar av ilska, planerar sitt självmord eller gråter utan förevändning av en placeboeffekt. Lika lite som man får symptom av blodförlust från ett skrubbsår. Allting har proportioner, så även placeboeffekter. Visst finns det de som har otrolig kontroll över sin kropp. Meditationsgurus och liknande. Men de är få. Och varför skulle man vilja "lura sig själv" till dödslängtan när man är helt och hållet nöjd med sitt liv i vanliga fall? Så vad ni än gör, fördöm inte diagnoserna PMS och PMDD utan att ha läst på om dem och talat med människor som "tror sig" lida av dem. För dem som lever med en kvinna som har PMDD eller PMS så är det väldigt viktigt att ni tar hand om er själva på ett sätt så att ni inte "förgörs" mentalt av de gällande veckorna. Hur man än mår så är det jobbigt för alla att se de man älskar må dåligt. Man vet ju dessutom att det som orsakar dem lidande kommer ifrån en själv och det är fruktansvärt att veta! Sök hjälp om det behövs, eller prata med andra i liknande situationer. I andra hand (det vill säga så länge man inte själv mår diligt av det) hjälper det att ha ett oändligt tålamod gentemot kvinnan under de sagda veckorna. Att banna och berätta hur hon borde göra istället får henne förmodligen bli arg och känna sig misslyckad. Att inte ta hennes banaliteter på allvar leder förmodligen till samma reaktion. Att låta bli att visa närhet och kärlek för att hon beter sig dåligt väcker troligen känslan av att vara värdelös och oälskad och det är vanligt att kvinnor tror att deras partner ska lämna dem för hur de beter sig. Här gäller verkligen konceptet "älska mig mest när jag förtjänar det minst". Kramar utan att ifråga sätta en trygg famn med lugnande ord kanske inte hjälper mot känslorna, men de ger så pass mycket trygghet att skammen och rädslan minskar.  

Min "lediga" dag
Jag känner mig tröttare än tröttast! Jag har bara sovit 6 h trots att jag lovade mig själv att sova ut! Nå det får jag göra på lördag. Idag är jag ledig i den mån att jag inte jobbar eller behöver åka till skolan. Denna dag ska jag ägna åt att handla mat, städa, tvätta (just fan jag har inte bokat den, aja då slapp jag, haha), plugga på SI, plugga sociologi samt baka. Det låter det! Menjag ska träffa Angelica också och det ska bli trevligt! Vi hinner ju inte träffas så ofta nu, och mindre kommer det bli =(. Jag ser nog också fram emot att baka.

Får inte ändan ur vagnen
Dessa saker som ska göras känns inte så viktiga som det jag brukar göra. Jag har inte så mycket ordförandeärenden, jag behöver inte jobba, jag har inga viktiga telefonärenden och jag behöver inte vara på plats i skolan. Jag ska lulla hemma med hemmasysslor och chilla lite. På ett sätt känns det skönt att det inte hänger så mycket på det jag gör, därför ska det nästa bli skönt att göra något så alldagligt som att dammsuga. Men ärligt talat, om någon frågade dig: "Du har en ledig dag nu för fösta gången på länge, hur ska du spendera den?" Är det inte mer tilltalande att se dig själv ligga i soffan å kolla på bra filmer, sitta på en gräsmatta i solen med en termos kaffe eller bara vara med vänner hela dagen? Jag har god lust att säga som katten vars serier är en av mina favoriter: I can... but I wont!

Jag hinner inte skriva så mycket för jag ska iväg till skolan snart på seminarium med redovisning. Jag är inte nervös för sådant längre, jag har blivit rättså bra på att veta vad som väntas av mig, sen så har jag sänkt kraven på mig själv massor. Jag vet att jag är bra och vad jag kan, jag behöver inte prestera något alls för att övertyga andra.

Pusslet verkar gå ihop sig
Alla bollar jag jonglerar med: Studier, ordförandeskap i bostadsrättsföreningen, jobb och SI-utbildning verkar gå ihop sig. Jag fungerar rätt bra i tempot trots allt (ja, jag erkänner att jag var orolig för hur jag skulle klara av det). Så länge jag tror på mig själv så klarar jag allt jag vill och är faktiskt rättså stresstålig.

• Studierna: Är jätteintressanta! Läraren är toppen! Jag fokuserar massor på föreläsningarna och studerar sedan mina anteckningar. Det sparar massa jobb och tid när det kommer till läsning.
• Ordförandeskap: Detta är inte direkt roligt, ska jag erkänna, men jag vet att det är en bra erfarenhet och referens för mig. Jag försöker beta av saker som har med detta att göra så fort de kommer. Tråkiga saker ska man aldrig samla på hög, då blir de aldrig gjorda.
• Jobbet: Två gånger har jag jobbat och jag trivs redan jättebra. Har inte hunnit lära mig receptionen, men det kommer hoppas jag. Visst är det lite pirrigt innan man kan det, men det släpper nog. Arbetskamraterna är 100 % toppen!
• SI-utbildningen: Jag är ju diplomerad massör och har med mig en hel del latin sedan den utbildningen. Utan att jag visste det så kan jag fortfarande latinska namn på skelett och muskler. Minnet behöver bara dammas av. Det blir nog svenska namn jag får svårt för istället, de lärde vi oss inte som massörer.

Fritid
Va? Finns det? Haha, jo visst gör det det! Inte så mycket ska erkännas. Träningen försöker jag ta på morgnarna. Vänner hinner jag inte träffa så mycket, snackar med Angelica på msn, men saknar henne mycket! Fredrik och jag träffas ju varje dag på eftermiddagarna och det ger mig så mycket energi! Det är skönt att ha en sambo som man kan prata med om allt, skratta med och ha en trivsam vardag med. Jag skulle inte orka eller våga allt som jag håller på med i mitt liv utan honom!  Jag tror han och jag ger varandra styrka. Hur mycket som än händer i livet måste vi prioritera att umgås med varandra. Bloggande hinner jag inte så mycket som jag vill eller behöver, tyvärr, men det kommer, jag lovar... både på denna blogg och på Azorerna-bloggen.

Nytt under solen
Vad händer närmast? I helgen kommer bådas föräldrar på fika för att vi vill fira att vi har förlovat oss. Det skabli roligt som fasen! Jag träffar inte mina föräldrar så mycket eftersom de bor i Dalarna, så jag tror jag ska sitta i knät på dem hela lördagen! Det känns bra att föräldrarna får träffas utan att någon fyller år. Jag och Fredrik ska ju liksom leva hela livet ihop och det vore ju löjligt om våra päron inte kände varandra åtminstone lite grann. På söndag ska jag och Fredrik kolla på 3 lägenheter. Nu är det dags att flytta till större. Tror vi är ganska förväntansfulla inför detta båda två!

Må bäst!
Nu hinner jag inte skriva mer, är redan sen såklart... Så må bäst allihopa!

 

Äntligen hälsosamma rutiner igen!

Visst blir man sugen när man ser bilden? Det är just frukt, grönt och andra nyttigheter som jag kommer fylla min mage med hädan efter (igen). Nu har jag haft semester på Azorerna i en vecka och frossade så kopiösa mänder socker och vitt bröd med fet ost att jag lagt på mig en go mjuk massa runt magen och stjärt. Sen vi kom hem för en vecka sedan har jag gjort halvhjärtade försök att sluta med frosserierna, men det har itne gått. - Och jag vet varför:

 

Det behövs en plan:

Jag har fastnat så mycket i sockerberoendet att jag behöver en ordentlig plan för att go healthy. Jag måste bestämma mig på alla plan i min sockerboostade hjärna att "nu är det dags"! Det ska kännas i hela kroppen när man beslutar sig för en förändring av rutinerna. Så bra då, för jag känner verkligen i hela kroppen att jag vill det här nu. Jag har ju sådan stor potential som jag lätt använder mig av när jag äter rätt kost och tränar tillräckligt. Min kropp är egentligen jättetrött på meningslöst smask och jag kan nästan höra den srika efter att få ur socker och diverse konstgjort ur systemet. Jag detoxar inte, det tror jag inte på, men med rätt kost och motion hjälper kroppen sig själv.

 

Lättare när jag får träna igen

I tre veckor har jag haft träningsuppehåll för att jag varit förkyld. Kroppen saknar välmåendet den får av träningen och vill iderligen att jag ska sockerboosta den. Det är svårt att ta iväg snask-belöningen när man redan tagit bort tränings-belöningen. Så nu, när förkylningen verkar vara så gott som borta, så blir det lättare att återuppta hälsosamma kostvanor i samband med träniongsstarten. Dessutom så är jag en ohjälplig svart- eller vittmänniska och har svårt att bara vara hälsosam med kost och inte träning. Att jag får fokusera 100 % på något verkar vara villkoret för att jag ska klara av någonting.

 

Lite fåfänga är det allt...

Egentligen gör inte mina extrakilon så mycket. Jag är fortfarande smal och jag ser väl helt okej ut. Men jag trivs inte riktigt såhär, det blir fel när jag ser mig i spegeln och kan konstatera att det inte ser ut som jag förväntar mig. Jag hade hunnit vänka mig ganska bra vid min nya vikt och nu efter resan så är det lite konstigt att se annorlunda ut. Men så måste jag erkänna att det handlar endel om fåfänga också. Jag är mänsklig: jag vill känna mig snygg, så är det nog för de flesta. Dessutom är jag ju på väg att bli styrketräningsinstruktör på gymmet i höst och då känns det som att en välskött kropp som man är stolt över utgör en hel del symboliskt kapital (Borieus begrepp... väldigt förenklat kan man säga att det är till min fördel respekt- och karriärsmässigt).

 

 

 

Mitt fokus:

Jag kommer utgå ifrån en kost med mycket frukt och grönsaker.

• Jag är inget fan av GI-kosthållning, men jag utesluter vitt bröd och vanlig pasta/ris. Bröd, pasta och ris kommer vara fullkorn.
• Fisk kommer (med inspiration av Azorernas fiskkonsumtion) konkurrera ut mycket rött kött framöver och kycklingen får göra sitt också.
• Jag ska försöka klara av 9 om dagen, vilket innebär 9 frukter eller motsvarande i grönsaker, om dagen. Hälsovinsterna är fantastiska.
• Vatten ska jag bli bättre på att dricka också. Helst kranvatten med eller utan citron. Kroppen behöver det för att kunna funka optimalt.

Träning har jag mindre tid för nu, men den har hög prio på min fritid.

• Minst 5 dagar i veckan.
• Styrketräning + 30 minuter spinning/motsvarande varje pass.
• Fokusera på mage och armar i styrkan.
• Därifrån öka först när jag fått in rutinen ordentligt igen.

Mål:
Egentligen är mitt enda mål att få in dessa rutiner och sedan behålla dem i vardagen resten av livet (i mån av möjlighet). Viktminskning, kondition och muskler kommer komma som ett brev på posten med dessa rutiner och är egentligen ingenting jag behöver oroa mig över nånsin. Men jag vet att jag kommer vilja fokusera på olika sätt på min träning för olika resultat. För mig är det inte bara upprätthållande av hälsa utan även en hobby och en utmaning. Därför kommer mål att formas och de kommer få mig att effektivisera min träning för att uppnå dem.


Inspirerad
Det ska bli kul att gå SI-utbildningen, jag läser rätt mycket i tidningar, men jag föredrar att få lära från mer pålitliga källor.

Nä nu måste jag sova, håller på att trilla av stolen...

Godnatt!

Förlovning på Azorerna

Första dagen efter den vi anlänt förlovade vi - Fredrik och Mia - oss i Jardim José do Canto, en sagolik botanisk trädgård i Ponta Delgada - huvudstad på Azorerna. I samma ögonblick ringde kyrkklockorna från en kyska i närheten. Det här är meant to be!

 

Fri igen!!!
Äntligen är PMS:en slut och jag kan andas igen! Kul att komma hem till Sverige ifrån paradisens paradis och gå igenom PMS:en det första man gör. Jag tacklar alltd PMS genom att träna extra hårt och ofta för att frigöra endorfiner mer regelbundet. Det brukar fungera bra och jag kan fortsätta med min vardag som vanligt. Men nu håller jag på och tillfrisknar ifrån en lång förkylning och bör inte träna alls, så det har varit kämpigt. Snart så ska väl förkylningen vara helt bort också och jag kan sätta igång med min älskade träning igen. Jag bara längtar till spinningcykeln och hantlarna!

Jag har egentligen inte haft något riktigt sommarlov eftersom jag läst en sommarkurs, men den har varit lätt och inte krävt så mycket energi av mig. Imorgon (torsdag 3/8 2009) drar skolan igång igen och jag påbörjar då mitt andra år som högskolestudent. Jag läser beteendevetenskapliga programmet i Eskilstuna och hela höstterminen kommer jag läsa sociologisk socialpsykologi. Jo det är sant, det finn psykologisk socialpsykologi också och jag lovar... det är inte alls samma sak. Men duktiga på att krångla till det för sig beträffande termer kan jag nog tycka att den akademiska världen är. Men det låter ju fint! (hör ni viktigheten i mina bokstäver?) Den sociologiska delen handlar om hur människor påverkar och påverkas av samhället med alla umgängesformer och institutioner, både individuellt och i grupp. Den psykologiska delen handlar mer om hur människan funkar i grupp och i samhället. I helgen beställde jag böcker för hela terminen och jag blev eld och lågor! Det verkar så spännande! Hoppas böckerna kommer fort! Plugghästen i mig har vaknat igen! Samtidigt börjar jag så smått plugga på anatomin igen. Har glömt massor sen jag läste till massör. Denna gång är det inför SI-utbildningen (SI = styrketräningsinstruktör) som blir klar den 25 oktober - min födelsedag.

Arbete
På måndag jobbar jag mina första timmar på Balanze, det gym jag tränar på (basicly mitt andra hem). Jag ska få lära mig maskin- och eldriften den veckan. Det ska bli kul att börja, men i ärlighetens nämn är jag ganska nervös! Känns ju lite fånigt att vara nervös, men jag vill så gärna göra bra ifrån mig! När min SI-utbildning är klar börjar jag jobba vecka 44.

Nu ska jag ta en glass
Så det så!