miamant

Hej på er!

Jag skrev ett inlägg förra året som har rubriken PMDD och P-pillret Yaz. Jag har fått några kommentarer på den och tänkte nu posta ett kort inlägg som en uppföljare och hoppas genom detta kunna hjälpa de som har besvär med PMS/PMDD.

Jag har ätit Yaz i ett gäng månader nu. Det lär ju vara runt ett halvår. Såhär mår jag nu:

• Ibland kan jag känna mig en liten aning rastlös och extremt chokladsugen vid äglossningstiden oftast kommer lite "mensvärk" men ingen blödning såklart
• Jag har ibland en halv grad högre temperatur ett par-tre dagar innan mens och under mensen, så jag kan bli lite trött och frusen
• Jag har mindre mens under färre dagar med normal mensvärk
• När jag har missat att ta ett piller har jag verkligen mått piss psykiskt och fått ångestattack två dagar efter missen, men detta har bara hänt två gånger, den ena gången fick jag en lång mellanblödning
• Förutom när jag har glömt att ta ett piller så har jag inte haft några psykiska besvär alls annat än en liten rastlöshet i samband med ägglossning

Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag orkade att leva med PMDD:en. Jag var så innerligt psykiskt trött när jag tog kontakt med barnmorskan att jag förmodligen inte hade orkat många vändor till. Jag känner tacksamhet varje gång jag tänker på mens/PMDD samt varje gång jag tar ett piller. Jag ska ha mens imorgon och jag mår oförskämt bra. Jag är glad och lycklig och njuter av livet! Så jag råder er som har problem att testa Yaz.

Tack för era kommentarer! Hoppas ni får samma hjälp som jag fått!

Stress stress stress, massor att lära in på jobbet och plugget samtidigt. Ordförandeskap och anatomi på det. Dessutom letande efter lägenhet och nervpillande budgiveri. Inatt har jag sovit ordentligt för första gången på hela veckan. Jag längtar efter att jobbet ska gå på rutin och lägenheten vi vill ha blir vår. Det är svårt att ha viljestyrkan att äta rätt och tiden att träna. Jag är sjukt onyttig just nu.

Diagnosen
Det är inte ovanligt att PMDD drabbar fertila kvinnor - någonstans runt 7 % såvitt jag minns, men förståelsen är liten och forskningen är vare sig gammal eller omfattande. För att diagnosen PMDD ska kunna ställas måste kvinnan vara fri ifrån PMDD-symptomen i perioderna mellan PMDD-dagarna. Det är logiskt på ett sätt, det kan ju vara en tvättäkta depression det rör sig om annars. Men logiken talar genast emot sig själv: Om cirka 7 % lider av PMDD och ungefär 10 % av svenska befolkningen äter antidepressiva preparat - är inte chansen stor att kvinnor med depression har PMDD? Forskning kring PMDD stödjer dessutom ett samband mellan PMDD och stor risk att drabbas av depression. Visserligen är en av behandlingsmetoderna för PMDD antidepressiv medicin, så just den gruppen kvinnor får förhoppningsvis hjälp med sina PMDD-besvär på köpet om de medicinerar.

Symptom
Nedan följer symptom som dyker upp under perioden man har PMDD. Alla med PMDD lider inte av allt detta, men jag tror de flesta kan skriva under på det mesta. Notera att dessa symptom inte visar sig någon annan period under menscykeln, utan bara innan mens.

• intensiv olycklighet
• ser svart på framtiden
• upplever sig själv som värdelös
• överkänslighet mot avvisande och kritik
• gråtattacker
• plötsliga sorgkänslor
• överdriven gråt utan anledning
• ängslighet
• nervositet
• spänningar
• varaktig påtaglig ilska/irritation (kan leda till ökade konflikter med andra)
• svårt att umgås
• intresseförlust för vardagen (arbete, socialt umgänge etcetera)
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthet/energilöshet
• ökad aptit eller tröstätande (speciellt salta eller söta livsmedel)
• ökad sömnbehov
• sömnlöshet
• vanmaktskänsla (känsla av kontrollöshet)

Det är vanligt att kvinnor med PMDD lider av självmordstankar och beter sig destruktivt gentemot sitt eget liv. Detta kan lätt kopplas samman med många av ovanstående punkter. Att en kvinna med PMDD får hjälp kan förhindra destruktiva handlingar. Jag önskar att forskningen kring det tog fart på allvar och att människor blev informerade om PMDD.

Jag och PMDD
Jag har länge lidit snällt och lydigt i det tysta av min (förmodade)PMDD (jag har ju inte befogenhet att diagnosticera mig själv, men jag skriver PMDD som enklasta beskrivande term). Fredrik, min familj och Angelica har vetat om det. Annars är det ingenting jag berättar för andra. Jag är rädd för att inte möta förståelse. Det är förmodligen svårt att förstå att en person som mår bra, är självsäker och har sig själv under kontroll plötsligt  drar sig tillbaka ifrån fritidsaktiviteter, socialt umgänge och byter till ljudlös inställning på mobilen. Jag har precis allt jag kan önska i livet och jag är väldigt medveten om hur bra jag har det. Jag betraktar mig själv som och känner mig väldigt lycklig! Jag tycker om mig själv och är stolt över mina åstakommanden. Jag är välsigt social och har alltid massa leenden till övers för alla. Men så helt plötsligt börjar helvetet i en vecka. Jag hatar mig själv och mitt liv. Tårarna rinner konstant och jag blir utom mig av raseri av en löjlig sak som TV-reklam eller att såsen bränns i kastrullen. Detta är något som håller i sig konstant under hela veckan. Sorgen, ilskan, självhatet och livsledan håller i sig till samma dag mensen kommer. Jag utför åtaganden jag har gentemot andra och jag beter mig ungefär som vanligt i de sociala rummen. Arbete och umgänge är distraktioner och kan får mig att lägga fokus på uppgiften och andra människor. Men inombords svär jag långa haranger över usla trafikanter, korkade kommentarer och högljudda tonåringar. Eftersom jag döljer min inre tankeverksamhet så benhårt för omgivningen, så är det nog ganska chockerande att jag har väldigt svår PMDD. Visst, jag klarar av att sköta jobb och social interaktion som vanligt, men självstudier är nästan omöjligt dessa veckor och livet i det skyddade hemmet skulle förmodligen se ut som ett mentalsjukhus, för att skämta lite om det. Jag gör mitt bästa för att mitt inre kaos inte ska gå ut över Fredrik. Min ledsamhet kan jag knappast hindra, tårarna rinner så fort jag inte är distraherad. Jag vill inte lägga detta på Fredriks axlar (det är hemskt att se någon närstående gråta, dessutom i en vecka) men kan inte göra mer än mitt bästa för att hindra det. Men min ilska tar jag inom mig. Jag vill inte behandla Fredrik på något annat sätt än jag vill att han ska behandla mig på. Därför tar jag inte ur min ilska på honom. Detta är otroligt jobbigt. Vi bor i en etta utan dörrar att stänga. Jag blir aldrig arg på Fredrik utan ilskan kommer ofta utan att vara triggad eller riktad emot något. Jag vill skrika rakt ut och kasta saker omkring mig. Resultatet av att jag tvingar kvar ilskan inom mig blir att jag sitter hopkrupen i sängen och spänner mig så att knogarna vitnar. Så kan jag sitta länge tills jag känner att jag har ilskan under kontroll och kan ägna mig åt något annat. All ledsamhet och ilska tär på hjärnverksamheten verkar det som. Jag blir efter ett tag slö i huvudet och klarar till exempel inte av att följa med i handlingen i en film. I samband med det blir jag oerhört sömnig och det händer ofta att jag sover middag ett par timmar när jag har PMDD.

Skam, självförakt och rädsla
PMS möter sällan förståelse hos de som inte lider av det. Så sker ännu mer sällan med PMDD. Faktum är att de flesta inte ens vet vad det är. Att hormonnivåerna ändras i kroppen under menscykeln är de flesta medvetna om. Men att vissa kvinnor är extremt känsliga emot dessa nivåskillnader är inte lika kännt. Att en närstående dör är ganska påtagligt och att den överlevande genomgår hela känsloregistret utav sorg och till viss mån ilska, är inte konstigt. Men att en kvinna som har allt hon kan önska sig mår på det sättet verkar så osannolikt att kvinnan ofta beskylls för inbillning, uppmärksamhetsberoende och ursäkter för att få bete sig som en "bitch". Därför berättar jag inte om min PMDD. Jag skäms över den. Jag skäms så otroligt mycket så jag inte vill kännas vid den. Emellan PMDD-veckorna låtsas jag som att jag inte har det. Jag försöker intala mig själv att det bara är inbillning och att jag inte kommer ha några problem om jag intalar mig att jag är som alla andra när veckan kommer. Men besvären kommer alltid. Lika lite som jag kan reglera att brösten blir ömma och att jag fryser innan mens, kan jag reglera de psykiska besvär som kommer. Jag är faktiskt väldigt självmedveten i min sorg och ilska. Jag kan nästan ställa mig utanför mig själv och se hur ologiskt och barnsligt jag beter mig. Ändå kan jag inte bete mig eller tänka bättre. Det leder till ett otroligt självförakt. Precis som alla andr människor har jag fått lära mig hur man beter sig och hur man inte beter sig. Jag har fått lära mig att det inte gör något att saker går fel och att ha tålamod med saker och människor omkring mig. Mitt PMDD-beteende går tvärs emot min uppfostran och jag känner förakt emot mig själv för att jag resonerar barnsligt och ouppfostrat. Jag är också oerhört rädd för att någon gång tappa självbehärskningen. Tänk om jag kastar en tallrik i golvet eller börjar skrika och gorma? Jag bryr mig inte så mycket om ifall porslin går sönder (även om jag aldrig kastat något ömtåligt någonsin... bara disktrasor och kuddar), det jag är verkligt rädd för är att höja rösten till fredrik eller slå i toadörren när han är hemma. Jag skulle aldrig förlåta mig om jag oprovocerat sårade hans känslor. Det kanske inte är så farligt att höja rösten till varandra i ett förhållande, men vårat förhållande ser inte ut så. Vi har bråkat en gång på två år. Är vi oense löser vi det med så lite dramatik som möjligt. Men i ärlighetens nämn är jag mest rädd för var jag skulle kunna göra mot mig själv. Jag har sådana självdestruktiva tankar så att jag inte vågar skriva om dem. Jag kan precis hålla dem i chack. Tänk om jag någon gång inte kan det?

Samlat mod för att göra det enda ansvarsfulla
På ett sätt är det ansvarigt att hålla så mycket känslor inom mig som jag bara kan. Men egentligen vet jag att det inte räcker i längden. Hur jag än kämpar för att vara normal så vet jag att det går ut över Fredrik egentligen. Han ser ju hur jag mår och lider med mig. Det går även ut över mig. Jag vill inte pausa mitt liv en vecka - skjuta upp viktiga beslut och planera resor och events när jag inte har PMDD. Jag vill inte att hemmastudier ska bli lidande och jag vill inte sova bort halva dygnet en vecka i månaden. Naturligtvis är jag trött på at må psykiskt dåligt också och känner att jag inte vill uppleva det mer utan anledning. Jag har länge vetat att jag kan ta större ansvar för detta genom att söka proffesionell hjälp för det. Att jag inte har gjort det tidigare beror på rädsla av att inte bli trodd eller få diagnosen depression. Jag vill helst slippa bli behandlad med antidepressiv medicin också, då jag inte har en depression utan "bara" besvär var fjärde vecka. Min uppfattning av Antidepressiv medicin är att man gör kroppen beroende av medicinen och när den vant sig vid den kräver den högre doser. Sedan är det så svårt att sluta att många låter bli. Samtidigt finns det en skam i att behöva hjälp för PMDD. Samtidigt som man ber om hjälpen avslöjar man ju hur man är under veckan före mens. Det är självstigmatiserande att erkänna PMDD eller PMS.

Ringde barnmorskan
Med bultande hjärta och en noggrant skriven lapp med stödord om jag skulle bli för nervös för att tänka, ringde jag till en barnmorska jag varit hos förut och fått förtroende för. Jag förklarade med låtsat lugn mina besvär i stora drag och talade om att jag inte kan hantera detta längre. Barnmorskan var mycket vänlig men försökte hänvisa mig till en gynekolog och trodde att en sådan kanske hade större kunskaper i ämnet. Men jag stod på mig och förklarade hur känsligt detta var för mig och att det viktigaste var att bli trodd och bra bemött. Hon förstod detta tack och lov och skrev upp mig på en tid en vecka senare.

En ängel
Jag var ganska nervös när jag satt i väntrummet. För säkerhets skull hade jag gått upp tidigt på morgonen för att hinna skriva ut papper om PMDD eftersom jag vet att det är så pass nyfunnet att få känner till det (även inom berörda yrkeskategorier). Jag hade även fått nys om ett nytt P-piller, Yaz, som använts i USA sedan 2006 för att behandla PMS/PMDD och i vissa fall acne. Om detta hade jag också skrivit ut papper. Min stora förhoppning var att barnmorskan skulle vilja skriva ut dessa små piller till mig. Till min stora lycka (och jättestora förvåning) hade denna ängel i barnmorskegestalt sökt efter vad som skulle kunna hjälpa mig inför mitt besök. Hon hade kommit fram till sama lösning som mig och således skrevs Yaz ut!

Bara en gång kvar
Om dryga två veckor börjar jag äta de nya P-pillrena. Det innebär att det bara är en vecka av PMDD kvar. Som vanligt tror jag att denna gång inte kommerbli så farlig, att jag kan komma på sätt att "tänka" bort dymptomen. Jag vet egentligen att det inte kommer bli så, men jag måste tänka så för att inte vara rädd för dessa veckor. Troligen kommer inte P-pillrena börja verka fullt ut första månaden, men lite skillnad kanske jag märker och det är det jag ser fram emot.

Länkar
Här kommer några länkar som jag rekommenderar. Jag upplever dessa sidor vara seriösa och jag hoppas de kan vara till hjälp om du själv eller någon i din närhet har PMDD.

• Netdoktor om PMDD
• Web4health om PMDS (PMDS ärsvenska för PMDD)
• Bayer AB om P-pillret Yaz
• Yaz i FASS

Om du känner mig
Jag hoppas att ni som läser detta och känner mig utanför bloggen har ett öppet sinne för detta. Visst förstår jag att det är svårt att greppa att en glad snäll person blir nere och destruktiv (jag förstår det inte helt själv för att vara ärlig). Men människokroppen är komplex, sätt er en kvart framför en anatomibok så förstår ni vad jag menar. Det sker mycket i kroppen som vi tar för givet. Det är massor som ska klaffa för att en människa ska kunna leva, gå och tänka. Hormoner i våra kroppar får oss att känna lycka, trygghet, rädsla och stress. Egentligen är det inte konstigt att det kan bli jobbiga följder när hormonnivåerna skiftar hos kvinnor. Jag hoppas att ni som känner mig kan föreställa er detta och tack vare det förstå att det som sker inom mig innan mensen stämmer dåligt överens med den personlighet jag har och hur jag vanligtvis känner och tänker.

Att hjälpa någon med PMS/PMDD
Det jag har kommit fram till av egna erfarenheter är att det inte går att hjälpa någon som har PMDD (förmodligen inte PMS heller). Det tragiska är att man kan göra det sämre och till och med mycket sämre som närstående, men inte speciellt mycket bättre. Det som pågår inom en kvinna med PMDD (och förmodligen även PMS) sker innombords och regleras av hennes känslighet för hormonskftningar). Detta kan pågå med någon företeelse som inbillat ursprung (hål i strumpan eller att patiensen inte gick ut) me det kan även pågå helt utan anledning. Utan att ändra hormonnivåerna eller det som gör kvinnan känslig för dessa så kan man heller inte hjälpa henne märkbart. Det som kan hjälpa lite är dels serotoninhöjande faktorer. Till exempel motion, choklad eller om hon lyckas skratta. Men även dels att får prata om det som rymms i huvudet hur patetiskt det än må vara. Att få prata om att man glömde köpa diskborste, att radion spelar fel musik eller att "alla är emot mig" kan göra att kvinnan ifråga känner sig mindre ensam om sina problem och tankar. Det ger en slags trygghet. I vissa fall kan det hjälpa med kramar, men detta kan också förvärra eftersom det  är vanligt (som vara ifred.

Att stjälpa någon med PMS/PMDD
Det värsta man kan göra emot en kvinna med PMS eller PMDD är att inte tro på att dessa diagnoser existerar. Man vet själv hur illa man beter sig eller hur ologiskt man tänker. Detta leder till skam och självförakt i regel. Om någon dessutom tror att det inte beror på hormonnivåer så innebär det underförstått att detta beteende och de destruktiva tankarna tillskrivs den egna identiteten/personligheten eller så får man en annan diagnos i ansiktet, som depression eller bipolaritet. Och vem vill identifiera sig med att vara en spritt språngande galen drama queen eller ha en psykisk sjukdom när man vet att man är frisk (det känns ju som kvasivetenskapen då färgade tillskrevs dåliga egenskaper utan att ha det)? Det finns de som hävdar att det är inbillning. Det känns också lagom kul. Visst förekommer det att man ramlar och reser sig utan vidare, men sedan får jätteont när man märker att det blöder. Och förmodligen händer det att man känner efter lite extra innan mensen om man läst om PMS i Vecko Revyn. Men jag tror inte att man skakar av ilska, planerar sitt självmord eller gråter utan förevändning av en placeboeffekt. Lika lite som man får symptom av blodförlust från ett skrubbsår. Allting har proportioner, så även placeboeffekter. Visst finns det de som har otrolig kontroll över sin kropp. Meditationsgurus och liknande. Men de är få. Och varför skulle man vilja "lura sig själv" till dödslängtan när man är helt och hållet nöjd med sitt liv i vanliga fall? Så vad ni än gör, fördöm inte diagnoserna PMS och PMDD utan att ha läst på om dem och talat med människor som "tror sig" lida av dem. För dem som lever med en kvinna som har PMDD eller PMS så är det väldigt viktigt att ni tar hand om er själva på ett sätt så att ni inte "förgörs" mentalt av de gällande veckorna. Hur man än mår så är det jobbigt för alla att se de man älskar må dåligt. Man vet ju dessutom att det som orsakar dem lidande kommer ifrån en själv och det är fruktansvärt att veta! Sök hjälp om det behövs, eller prata med andra i liknande situationer. I andra hand (det vill säga så länge man inte själv mår diligt av det) hjälper det att ha ett oändligt tålamod gentemot kvinnan under de sagda veckorna. Att banna och berätta hur hon borde göra istället får henne förmodligen bli arg och känna sig misslyckad. Att inte ta hennes banaliteter på allvar leder förmodligen till samma reaktion. Att låta bli att visa närhet och kärlek för att hon beter sig dåligt väcker troligen känslan av att vara värdelös och oälskad och det är vanligt att kvinnor tror att deras partner ska lämna dem för hur de beter sig. Här gäller verkligen konceptet "älska mig mest när jag förtjänar det minst". Kramar utan att ifråga sätta en trygg famn med lugnande ord kanske inte hjälper mot känslorna, men de ger så pass mycket trygghet att skammen och rädslan minskar.