miamant

PMDD och P-pillret Yaz

Vad är PMDD?
PMS... tre trista bokstäver som de flesta kan koppla till någon form av negativ betydelse. Premenstruellt syndrom. Grattis PMS-kvinnor! Irritation, ur gängorna med mera, innan mensen. PMDD... fyra bokstäver som de flesta aldrig har hört talas om men som har stor betydelse för de som erfar det varje månad. Pre-Menstrual Dysphoric Disorder (Premenstruell dysforisk störning). Förklaring á la snabbvarianten lyder: Depressionslika symptom i minst en hel vecka innan mens, som är allvarligt till den grad att vardagen påverkas negativt för kvinnan med PMDD. (Jag kommer lägga till några länkar nedan för den som vill fördjupa sina kunskaper.)

Diagnosen
Det är inte ovanligt att PMDD drabbar fertila kvinnor - någonstans runt 7 % såvitt jag minns, men förståelsen är liten och forskningen är vare sig gammal eller omfattande. För att diagnosen PMDD ska kunna ställas måste kvinnan vara fri ifrån PMDD-symptomen i perioderna mellan PMDD-dagarna. Det är logiskt på ett sätt, det kan ju vara en tvättäkta depression det rör sig om annars. Men logiken talar genast emot sig själv: Om cirka 7 % lider av PMDD och ungefär 10 % av svenska befolkningen äter antidepressiva preparat - är inte chansen stor att kvinnor med depression har PMDD? Forskning kring PMDD stödjer dessutom ett samband mellan PMDD och stor risk att drabbas av depression. Visserligen är en av behandlingsmetoderna för PMDD antidepressiv medicin, så just den gruppen kvinnor får förhoppningsvis hjälp med sina PMDD-besvär på köpet om de medicinerar.

Symptom
Nedan följer symptom som dyker upp under perioden man har PMDD. Alla med PMDD lider inte av allt detta, men jag tror de flesta kan skriva under på det mesta. Notera att dessa symptom inte visar sig någon annan period under menscykeln, utan bara innan mens.

• intensiv olycklighet
• ser svart på framtiden
• upplever sig själv som värdelös
• överkänslighet mot avvisande och kritik
• gråtattacker
• plötsliga sorgkänslor
• överdriven gråt utan anledning
• ängslighet
• nervositet
• spänningar
• varaktig påtaglig ilska/irritation (kan leda till ökade konflikter med andra)
• svårt att umgås
• intresseförlust för vardagen (arbete, socialt umgänge etcetera)
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthet/energilöshet
• ökad aptit eller tröstätande (speciellt salta eller söta livsmedel)
• ökad sömnbehov
• sömnlöshet
• vanmaktskänsla (känsla av kontrollöshet)

Det är vanligt att kvinnor med PMDD lider av självmordstankar och beter sig destruktivt gentemot sitt eget liv. Detta kan lätt kopplas samman med många av ovanstående punkter. Att en kvinna med PMDD får hjälp kan förhindra destruktiva handlingar. Jag önskar att forskningen kring det tog fart på allvar och att människor blev informerade om PMDD.

Jag och PMDD
Jag har länge lidit snällt och lydigt i det tysta av min (förmodade)PMDD (jag har ju inte befogenhet att diagnosticera mig själv, men jag skriver PMDD som enklasta beskrivande term). Fredrik, min familj och Angelica har vetat om det. Annars är det ingenting jag berättar för andra. Jag är rädd för att inte möta förståelse. Det är förmodligen svårt att förstå att en person som mår bra, är självsäker och har sig själv under kontroll plötsligt  drar sig tillbaka ifrån fritidsaktiviteter, socialt umgänge och byter till ljudlös inställning på mobilen. Jag har precis allt jag kan önska i livet och jag är väldigt medveten om hur bra jag har det. Jag betraktar mig själv som och känner mig väldigt lycklig! Jag tycker om mig själv och är stolt över mina åstakommanden. Jag är välsigt social och har alltid massa leenden till övers för alla. Men så helt plötsligt börjar helvetet i en vecka. Jag hatar mig själv och mitt liv. Tårarna rinner konstant och jag blir utom mig av raseri av en löjlig sak som TV-reklam eller att såsen bränns i kastrullen. Detta är något som håller i sig konstant under hela veckan. Sorgen, ilskan, självhatet och livsledan håller i sig till samma dag mensen kommer. Jag utför åtaganden jag har gentemot andra och jag beter mig ungefär som vanligt i de sociala rummen. Arbete och umgänge är distraktioner och kan får mig att lägga fokus på uppgiften och andra människor. Men inombords svär jag långa haranger över usla trafikanter, korkade kommentarer och högljudda tonåringar. Eftersom jag döljer min inre tankeverksamhet så benhårt för omgivningen, så är det nog ganska chockerande att jag har väldigt svår PMDD. Visst, jag klarar av att sköta jobb och social interaktion som vanligt, men självstudier är nästan omöjligt dessa veckor och livet i det skyddade hemmet skulle förmodligen se ut som ett mentalsjukhus, för att skämta lite om det. Jag gör mitt bästa för att mitt inre kaos inte ska gå ut över Fredrik. Min ledsamhet kan jag knappast hindra, tårarna rinner så fort jag inte är distraherad. Jag vill inte lägga detta på Fredriks axlar (det är hemskt att se någon närstående gråta, dessutom i en vecka) men kan inte göra mer än mitt bästa för att hindra det. Men min ilska tar jag inom mig. Jag vill inte behandla Fredrik på något annat sätt än jag vill att han ska behandla mig på. Därför tar jag inte ur min ilska på honom. Detta är otroligt jobbigt. Vi bor i en etta utan dörrar att stänga. Jag blir aldrig arg på Fredrik utan ilskan kommer ofta utan att vara triggad eller riktad emot något. Jag vill skrika rakt ut och kasta saker omkring mig. Resultatet av att jag tvingar kvar ilskan inom mig blir att jag sitter hopkrupen i sängen och spänner mig så att knogarna vitnar. Så kan jag sitta länge tills jag känner att jag har ilskan under kontroll och kan ägna mig åt något annat. All ledsamhet och ilska tär på hjärnverksamheten verkar det som. Jag blir efter ett tag slö i huvudet och klarar till exempel inte av att följa med i handlingen i en film. I samband med det blir jag oerhört sömnig och det händer ofta att jag sover middag ett par timmar när jag har PMDD.

Skam, självförakt och rädsla
PMS möter sällan förståelse hos de som inte lider av det. Så sker ännu mer sällan med PMDD. Faktum är att de flesta inte ens vet vad det är. Att hormonnivåerna ändras i kroppen under menscykeln är de flesta medvetna om. Men att vissa kvinnor är extremt känsliga emot dessa nivåskillnader är inte lika kännt. Att en närstående dör är ganska påtagligt och att den överlevande genomgår hela känsloregistret utav sorg och till viss mån ilska, är inte konstigt. Men att en kvinna som har allt hon kan önska sig mår på det sättet verkar så osannolikt att kvinnan ofta beskylls för inbillning, uppmärksamhetsberoende och ursäkter för att få bete sig som en "bitch". Därför berättar jag inte om min PMDD. Jag skäms över den. Jag skäms så otroligt mycket så jag inte vill kännas vid den. Emellan PMDD-veckorna låtsas jag som att jag inte har det. Jag försöker intala mig själv att det bara är inbillning och att jag inte kommer ha några problem om jag intalar mig att jag är som alla andra när veckan kommer. Men besvären kommer alltid. Lika lite som jag kan reglera att brösten blir ömma och att jag fryser innan mens, kan jag reglera de psykiska besvär som kommer. Jag är faktiskt väldigt självmedveten i min sorg och ilska. Jag kan nästan ställa mig utanför mig själv och se hur ologiskt och barnsligt jag beter mig. Ändå kan jag inte bete mig eller tänka bättre. Det leder till ett otroligt självförakt. Precis som alla andr människor har jag fått lära mig hur man beter sig och hur man inte beter sig. Jag har fått lära mig att det inte gör något att saker går fel och att ha tålamod med saker och människor omkring mig. Mitt PMDD-beteende går tvärs emot min uppfostran och jag känner förakt emot mig själv för att jag resonerar barnsligt och ouppfostrat. Jag är också oerhört rädd för att någon gång tappa självbehärskningen. Tänk om jag kastar en tallrik i golvet eller börjar skrika och gorma? Jag bryr mig inte så mycket om ifall porslin går sönder (även om jag aldrig kastat något ömtåligt någonsin... bara disktrasor och kuddar), det jag är verkligt rädd för är att höja rösten till fredrik eller slå i toadörren när han är hemma. Jag skulle aldrig förlåta mig om jag oprovocerat sårade hans känslor. Det kanske inte är så farligt att höja rösten till varandra i ett förhållande, men vårat förhållande ser inte ut så. Vi har bråkat en gång på två år. Är vi oense löser vi det med så lite dramatik som möjligt. Men i ärlighetens nämn är jag mest rädd för var jag skulle kunna göra mot mig själv. Jag har sådana självdestruktiva tankar så att jag inte vågar skriva om dem. Jag kan precis hålla dem i chack. Tänk om jag någon gång inte kan det?

Samlat mod för att göra det enda ansvarsfulla
På ett sätt är det ansvarigt att hålla så mycket känslor inom mig som jag bara kan. Men egentligen vet jag att det inte räcker i längden. Hur jag än kämpar för att vara normal så vet jag att det går ut över Fredrik egentligen. Han ser ju hur jag mår och lider med mig. Det går även ut över mig. Jag vill inte pausa mitt liv en vecka - skjuta upp viktiga beslut och planera resor och events när jag inte har PMDD. Jag vill inte att hemmastudier ska bli lidande och jag vill inte sova bort halva dygnet en vecka i månaden. Naturligtvis är jag trött på at må psykiskt dåligt också och känner att jag inte vill uppleva det mer utan anledning. Jag har länge vetat att jag kan ta större ansvar för detta genom att söka proffesionell hjälp för det. Att jag inte har gjort det tidigare beror på rädsla av att inte bli trodd eller få diagnosen depression. Jag vill helst slippa bli behandlad med antidepressiv medicin också, då jag inte har en depression utan "bara" besvär var fjärde vecka. Min uppfattning av Antidepressiv medicin är att man gör kroppen beroende av medicinen och när den vant sig vid den kräver den högre doser. Sedan är det så svårt att sluta att många låter bli. Samtidigt finns det en skam i att behöva hjälp för PMDD. Samtidigt som man ber om hjälpen avslöjar man ju hur man är under veckan före mens. Det är självstigmatiserande att erkänna PMDD eller PMS.

Ringde barnmorskan
Med bultande hjärta och en noggrant skriven lapp med stödord om jag skulle bli för nervös för att tänka, ringde jag till en barnmorska jag varit hos förut och fått förtroende för. Jag förklarade med låtsat lugn mina besvär i stora drag och talade om att jag inte kan hantera detta längre. Barnmorskan var mycket vänlig men försökte hänvisa mig till en gynekolog och trodde att en sådan kanske hade större kunskaper i ämnet. Men jag stod på mig och förklarade hur känsligt detta var för mig och att det viktigaste var att bli trodd och bra bemött. Hon förstod detta tack och lov och skrev upp mig på en tid en vecka senare.

En ängel
Jag var ganska nervös när jag satt i väntrummet. För säkerhets skull hade jag gått upp tidigt på morgonen för att hinna skriva ut papper om PMDD eftersom jag vet att det är så pass nyfunnet att få känner till det (även inom berörda yrkeskategorier). Jag hade även fått nys om ett nytt P-piller, Yaz, som använts i USA sedan 2006 för att behandla PMS/PMDD och i vissa fall acne. Om detta hade jag också skrivit ut papper. Min stora förhoppning var att barnmorskan skulle vilja skriva ut dessa små piller till mig. Till min stora lycka (och jättestora förvåning) hade denna ängel i barnmorskegestalt sökt efter vad som skulle kunna hjälpa mig inför mitt besök. Hon hade kommit fram till sama lösning som mig och således skrevs Yaz ut!

Bara en gång kvar
Om dryga två veckor börjar jag äta de nya P-pillrena. Det innebär att det bara är en vecka av PMDD kvar. Som vanligt tror jag att denna gång inte kommerbli så farlig, att jag kan komma på sätt att "tänka" bort dymptomen. Jag vet egentligen att det inte kommer bli så, men jag måste tänka så för att inte vara rädd för dessa veckor. Troligen kommer inte P-pillrena börja verka fullt ut första månaden, men lite skillnad kanske jag märker och det är det jag ser fram emot.

Länkar
Här kommer några länkar som jag rekommenderar. Jag upplever dessa sidor vara seriösa och jag hoppas de kan vara till hjälp om du själv eller någon i din närhet har PMDD.

• Netdoktor om PMDD
• Web4health om PMDS (PMDS ärsvenska för PMDD)
• Bayer AB om P-pillret Yaz
• Yaz i FASS

Om du känner mig
Jag hoppas att ni som läser detta och känner mig utanför bloggen har ett öppet sinne för detta. Visst förstår jag att det är svårt att greppa att en glad snäll person blir nere och destruktiv (jag förstår det inte helt själv för att vara ärlig). Men människokroppen är komplex, sätt er en kvart framför en anatomibok så förstår ni vad jag menar. Det sker mycket i kroppen som vi tar för givet. Det är massor som ska klaffa för att en människa ska kunna leva, gå och tänka. Hormoner i våra kroppar får oss att känna lycka, trygghet, rädsla och stress. Egentligen är det inte konstigt att det kan bli jobbiga följder när hormonnivåerna skiftar hos kvinnor. Jag hoppas att ni som känner mig kan föreställa er detta och tack vare det förstå att det som sker inom mig innan mensen stämmer dåligt överens med den personlighet jag har och hur jag vanligtvis känner och tänker.

Att hjälpa någon med PMS/PMDD
Det jag har kommit fram till av egna erfarenheter är att det inte går att hjälpa någon som har PMDD (förmodligen inte PMS heller). Det tragiska är att man kan göra det sämre och till och med mycket sämre som närstående, men inte speciellt mycket bättre. Det som pågår inom en kvinna med PMDD (och förmodligen även PMS) sker innombords och regleras av hennes känslighet för hormonskftningar). Detta kan pågå med någon företeelse som inbillat ursprung (hål i strumpan eller att patiensen inte gick ut) me det kan även pågå helt utan anledning. Utan att ändra hormonnivåerna eller det som gör kvinnan känslig för dessa så kan man heller inte hjälpa henne märkbart. Det som kan hjälpa lite är dels serotoninhöjande faktorer. Till exempel motion, choklad eller om hon lyckas skratta. Men även dels att får prata om det som rymms i huvudet hur patetiskt det än må vara. Att få prata om att man glömde köpa diskborste, att radion spelar fel musik eller att "alla är emot mig" kan göra att kvinnan ifråga känner sig mindre ensam om sina problem och tankar. Det ger en slags trygghet. I vissa fall kan det hjälpa med kramar, men detta kan också förvärra eftersom det  är vanligt (som vara ifred.

Att stjälpa någon med PMS/PMDD
Det värsta man kan göra emot en kvinna med PMS eller PMDD är att inte tro på att dessa diagnoser existerar. Man vet själv hur illa man beter sig eller hur ologiskt man tänker. Detta leder till skam och självförakt i regel. Om någon dessutom tror att det inte beror på hormonnivåer så innebär det underförstått att detta beteende och de destruktiva tankarna tillskrivs den egna identiteten/personligheten eller så får man en annan diagnos i ansiktet, som depression eller bipolaritet. Och vem vill identifiera sig med att vara en spritt språngande galen drama queen eller ha en psykisk sjukdom när man vet att man är frisk (det känns ju som kvasivetenskapen då färgade tillskrevs dåliga egenskaper utan att ha det)? Det finns de som hävdar att det är inbillning. Det känns också lagom kul. Visst förekommer det att man ramlar och reser sig utan vidare, men sedan får jätteont när man märker att det blöder. Och förmodligen händer det att man känner efter lite extra innan mensen om man läst om PMS i Vecko Revyn. Men jag tror inte att man skakar av ilska, planerar sitt självmord eller gråter utan förevändning av en placeboeffekt. Lika lite som man får symptom av blodförlust från ett skrubbsår. Allting har proportioner, så även placeboeffekter. Visst finns det de som har otrolig kontroll över sin kropp. Meditationsgurus och liknande. Men de är få. Och varför skulle man vilja "lura sig själv" till dödslängtan när man är helt och hållet nöjd med sitt liv i vanliga fall? Så vad ni än gör, fördöm inte diagnoserna PMS och PMDD utan att ha läst på om dem och talat med människor som "tror sig" lida av dem. För dem som lever med en kvinna som har PMDD eller PMS så är det väldigt viktigt att ni tar hand om er själva på ett sätt så att ni inte "förgörs" mentalt av de gällande veckorna. Hur man än mår så är det jobbigt för alla att se de man älskar må dåligt. Man vet ju dessutom att det som orsakar dem lidande kommer ifrån en själv och det är fruktansvärt att veta! Sök hjälp om det behövs, eller prata med andra i liknande situationer. I andra hand (det vill säga så länge man inte själv mår diligt av det) hjälper det att ha ett oändligt tålamod gentemot kvinnan under de sagda veckorna. Att banna och berätta hur hon borde göra istället får henne förmodligen bli arg och känna sig misslyckad. Att inte ta hennes banaliteter på allvar leder förmodligen till samma reaktion. Att låta bli att visa närhet och kärlek för att hon beter sig dåligt väcker troligen känslan av att vara värdelös och oälskad och det är vanligt att kvinnor tror att deras partner ska lämna dem för hur de beter sig. Här gäller verkligen konceptet "älska mig mest när jag förtjänar det minst". Kramar utan att ifråga sätta en trygg famn med lugnande ord kanske inte hjälper mot känslorna, men de ger så pass mycket trygghet att skammen och rädslan minskar.  

Jag gör en litet tillägg dryga halvåret efter originalinlägget skrivits: Jag har nu ätit Yaz i drygt ett halvår och de fungerar faktiskt. Jag har skrivit ett inlägg nu i april om hur resultatet blivit. Klicka HÄR för att komma till det inlägget!

Jag lider med dej. Ingen kan nog förstå fullt ut, hur det är att leva i ett sånt helvete, varje månad. Det är stort att vara så utlämnande. Tack för att du lär oss. En mycket kärleksfull kram till dej.

Jag vet precis hur det är, denna julen hade jag legat under ett täcke ensam och gråtit om det inte vore för envisa nära och kära som ville ha mig med oavsett vilket skick jag var i.

Nu idag mår jag jättebra igen, PMSen är över för denna gång och jag har bokat 2 läkartider för att få hjälp.



TACK för detta blogginlägg!



Mvh Kim

vad du berättar om känner jag mycket bra av min sambo och även jag har ibland "dåliga dagar". vad jag hört talas om är att symptomen beror på hormonella förändringar (http://www.alternativkallan.com/dokument/kompendium.pdf). Skulle vara intressant om någon kunde berätta om bättring genom hormonterapi.

Hej och tack snälla du för att du publicerat detta på nätet!



Jag vet precis hur det är att leva med PMDD och jag känner verkligen med dig när jag läser om hur tufft du har det. Men det känns iallafall skönt att veta att man inte är ensam.



Blev lite nyfiken på hur det har gått för dig med Yaz. Själv har jag provat två olika sorters p-piller med andra substanser än Yaz men de har inte fungerat alls. Den ena sorten (Cerazette) mådde jag om möjligt ännu sämre psykiskt av och den andra (Neovletta) fick jag dagliga blödningar av i två månader men ingen lindring alls av symtomen.



Har stått på SSRI (Seroxat/Paroxetin) i nära ett år nu och tycker att det fungerar så där. Lite bättre mår jag väl men inte alls som när jag "är mig själv". Kämpar fortfarande med mitt humör och har lätt att komma i konflikt med omgivningen över småsaker som jag i vanliga fall bara skulle ryckt på axlarna över. Blir väldigt trött av tabletterna och har fått börja tänka på vikten, något som jag aldrig behövde göra innan jag började med SSRI.



Skulle vara väldigt, väldigt tacksam om du ville berätta om hur Yaz har fungerat för dig. Verkningar och biverkningar. Just nu griper jag efter alla halmstrån jag kan få tag i och har t o m börjat fundera på att ta bort livmoder och äggstockar för att slippa detta livsförmörkande elände.



En varm medsysterlig kram från

Linda

Efter att ha läst det du skrivit och många andras upplevelser av PMDD så förundras jag över hur lika vi som lider av PMDD beskriver det. Jag har haft det sen tonåren och har vetat om att det varit just PMDD i ca.4-5år nu. Jag har dock inte träffat eller läst om någon annan som lider av det förrän för några månader sedan. Har på nått konstigt sätt ändå trott att det bara är jag som har denna åkomma. Jag har provat det mesta i behandlingsväg men inget har fungerat hittills eftersom jag är extremt hormonkänslig. Just nu hoppas jag extremt mycket på den beh. jag nu har...men än så länge så funkar det inte alls bra:( Lycka till med allt, håller tummarna för att YAZ kommer att hjälpa dig. Kämpa på! Många kramar!

Hej Anni!



Jag var precis som du känslig för hormoner, de olika P-piller jag provade var direkta personlighetsförändrare för mig. Yaz funkade emellertid och jag hoppas att alla kvinnor som lider av det här får en chans att prova dessa P-piller. Jag skrev nyligen ett inlägg om hur resultatet blivit med Yas.



http://miamant.blogg.se/2010/april/yaz-fungerar.html



Lycka till Anni!

Hej igen! Jag såg inlägget efter att jag skrev mitt inlägg:)YAZ fungerade inte alls för mig, jag blev mycket deprimerad och hade svårt att röra lederna, tyvärr. Det enda man kan göra är att prova sig fram och orka kämpa vidare även om det tar tid att hitta rätt hjäp. Jag är jätteglad för din skull, lycka till med allt:)

Hej igen Anni!



Jag hoppas innerligt att du hittar något som fungerar för dig! Hormoner är ingen lätt sak att a sig an, verkar det som, och i det här fallet har vetenskapen inte vunnit tillräckligt med mark. Det man kan göra är som du säger att orka kämpa vidare med att hitta något som hjälper. Se till att dina närmaste förstår dig, det är också viktigt! Kram!

Hej! Jag jobbar på VeckoRevyn och håller just nu på att skriva om denna sjukdom. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig, har du lust att mejla mig?

[email protected]

Tack på förhand

Anastelle

Hej



Härligt med människor som delar med sig av sina upplevelser. Jag upplever samma sak en gång i månaden. Det kommer som ett brev på posten :( står inte ut längre. ska testa ditt förslag p-pillren.



Kram

Detta var det bästa jag läst på länge, skönt att det har blivit bättre för dig... själv har lever jag i ett rent helvete en vecka i månaden. Ska prata med min gynekolog angående Yaz, problemet är bara att vi försöker bli med barn igen p-pillren får vänta tills det har blitt en liten till eller tills jag inte står ut längre...

Tack kändes som att hitta hem till en familj när jag läste alla kvinnors inlägg, har känt mig helt galen och ensam i min PMDD, nu fick jag blodad tand att söka hjälp igen. Kanske vågar jag testa YAZ.Lycka till alla och tack till dig som skrivit bloggen. Solsken Eva

Jag känner igen mig fullständigt av din beskrivning.. Jag har länge misstänkt att något är fel, 1 vecka innan mens har jag tendens att vilja göra slut med min partner... jag har nogsamt börja skriva upp när jag börjar känna detta, och har upptäckt mönstret.



Inte nog med att jag hotar med att göra slut, och hittar en massa fel blir jag inåtvänd och förstår inte mina egna känslor. Och det verkar bli värre med tiden! Senaste månaderna har jag kunna lägga mig och bara stirra i sängen, vilja gråta utan att veta varför.. Deprimerad är bara förnamnet. Självhatet, irritationen... allt stämmer in och börjar nästan bli handikappande. Självmordstankar kan dyka upp snabbt.. nåt som egentligen är helt främmande för mig. Det är som att hjärnans serotoninhalt drastist sjunker och kroppen får en chock eller nåt?



Vill dock inte äta antideppresiva, möjligtvis något upppiggande under just den veckan men nåt sånt finns nog inte tyvärr..

Iaf Väldigt skönt att hitta och läsa din blogg, tack för att du delat med dig och lycka till med livet=) Kram c

Det är skönt att inse att man inte är ensam. Jag har misstänkt i ett par år nu att jag lider av PMDD och har nått en punkt då jag känner att jag faktiskt inte orkar längre.



Två veckor innan mens börjar mina symtom och det känns som om det bara blir värre och värre för varje månad. Jag försöker vara öppen om det men det är svårt att förklara för någon som inte alls fattar vad man känner inombords. Jag finner det totalt omöjligt att se ljuspunkter i tillvaron och ibland känns det som om jag står utanför min egen kropp och hjälplöst tittar på hur min omgivning rasar runt om, pga min ilska, mina humörsvängningar och pga hur det känns i bröstet.



Jag vill inte äta ångestdämpande men har kanske insett att jag borde. P-piller har motsatt effekt på mig och gör det hela bara värre.. Vet inte vart jag ska vända mig heller då jag känner att kunskapen i min lilla by är otroligt liten om det här. Ska till barnmorskan på fredag, kanske får lite mer svar då, på vart jag ska vända mig för det här håller inte längre.



Men otroligt skönt att läsa det här, det lugnar huvudet lite. Tack!

Hej på er och tack för kommentarerna jag fått! Jag skulle så gärna vilja ge ett tips som verkligen hjälper, men som ni vet är det svårt att tackla de överväldigande känslotillstånden som kontrollerar ens person när man har PMDD. Jag är otroligt lyckligt lottad som blir hjälpt av Yaz. Många med samma problem har blivit sämre av Yaz. Jag har en fundering kring p-piller... Är det inte så att de byggs upp av endera östrogen eller progestron (kvinnliga könshormoner)? Så om man mår väldigt gåligt av den ena sorten kanske man blir hjälpt av den andra sorten? Bara en tanke. Hur som helst så känner jag djupt med alla som lider av detta och jag önskar av hela mitt hjärta att ni alla hittar lösningen snart! Kram /Mia

Hej,och tusen tack för att du berättar om detta. Så bra skrivet!

Jag lider svårt av PMDD och har inte lyckats hitta någon fungerande hjälp....än. Söker och testar fortfarande dock. Precis som du skriver i inledningen så är också jag en superglad, positiv och kärleksfull människa 3 veckor i månaden och försöker verkligen ha ett så normalt liv som möjligt. Nu går jag i tankarna att skaffa barn, men är skräckslagen för hur jag ska kunna ta hand om ett barn när jag har PMDD. Och ännu värre...tänk om det är ärftligt och mitt barn också får PMDD! Jag upplever det så jobbigt så hade jag fått välja att inte leva eller att leva med PMDD en vecka i månaden så skulle jag välja att inte leva....ångesten varje månad är så hemsk och tärande.... Är det någon med PMDD som har familj och barn och som kan berätta hur det är? Eller är det synd om barnet att ha en mamma med sådana besvär? Kanske är snällast att låta bli.

Hej,

En till fråga. Läste om ett nytt läkemedel som heter Premalex (se nedan). Är det någon som har erfarenhet från det?



Nytt läkemedel för behandling av svår PMS

Premalex (escitalopram) är det första läkemedel i Sverige som har godkänts för behandling av

svåra premenstruella besvär, så kallad PMDS. Premalex är en anti-PMDS-behandling som kan

minska besvären av kärnsymtomen (nedstämdhet, snabbt växlande humör, irritation samt oro,

ångest eller spänning) med mer än 80 procent för upp till 85 procent av de kvinnor som lider av

dessa symtom. Premalex har utvecklats av Lundbeck.

Hej Anna!



Jag vet hur svart och mörkt det är att vara i perioden innan mens. Jag ser av ditt inlägg att du har det svårt och att det har tagit hårt på dig alldeles för länge. Av kommentarerna att dömma på min blogg så fungerar inte Yaz på alla utan får ibland motsatt effekt. Det blir för många ett sökande i p-pillerjungeln. Jag vet att du har funderingar på barn och det verkar som det som håller tillbaka dig främst är din PMDD. Och jag förstår verkligen känslan av att inte kunna lita på sig själv 100 % - man är ju inte samma människa, känns det som, innan mensen. Jag skulle vilja ge dig ett råd, så får du göra som du känner med det. Avvakta för närvarande med alla tankar på barn och fokusera istället på att hitta något som hjälper mot PMDD:n. Ägna inte energin åt att hitta rätt p-piller utan lägg istället energin på att hitta rätt barnmorska/gynekolog/expert. Utför ditt sökande på dina PMDD-fria perioder. När du väl hittat en yrkesperson som lyssnar på dig, som du litar på och som är insatt på ämnet så kan ni börja ert sökande efter det som hjälper. Troligtvis kommer ni prova olika p-piller, men kanske det finns mediciner eller annat som ni kan prova också. Efter att man tagit p-piller så är förutsättningarna för graviditet nedsatt ungefär ett halvår, så att du är medveten om det. För Anna, av det du skriver bedömer jag din ångest så mycket starkare och allvarligare än din längtan efter barn. Om du känner att du hade valt att inte leva, som du skriver, så ska du sträva efter att behandla PMDD:n. Då är det värt att hitta rätt medel (ev p-piller) så att du får leva i trygghet utan dödsönskan, oavsätt om det innebär att du får skjuta upp dina tankar på barn tills du hittat rätt metod. För även om du slutar med pillrena när du ska bli gravid och under graviditet etc, så vet du att du kan återgå sen (om PMDD:N är kvar efter graviditeten).



Lycka till med allt! /Mia



ps. Premalex har jag inte hört om. Återkom gärna med mer info om du undersöker saken vidare!

Hej! Jag såg bloggen av en händelse när jag sökte genom en massa olika saker för att jag själv antagligen har PMDS, jag uppfyller alla utom två eller tre krav. Jag ska till psykolog för att reda ut detta på riktigt eftersom när det till en början ens nämdes och inte ens som PMDS var av en läkare på UM,inget gynekolog togs in alls, hoppas på att få ett slut på detta nu.

Hej Sandra! Kul att du hittat hit! Yrkesverksamma som kopplas in vid dylik problematik varierar beträffande insatthet i ämnet. Ge dig inte förrän du träffat någon som har erfarenhet av patienter med PMDD, eller någon som är villig att researcha ämnet för att att hjälpa dig. Önskar dig all lycka med att hitta en passande lösning! /Mia

Tack för den här sidan.... sitter just i helvetet, det började i förrgår, igen, detta som blir värre för varenda år. en och en halv vecka av månaden är helt förstörd, jag funkar inte alls, är totalt... ja inte vet jag. Inte jag. Att hitta hit, var en enorm ljuspunkt. Har precis beställt tid hos läkare för hjälp, jag orkar inte längre, det här är inte värdigt att nästan halva livet gåt åt till att må fruktansvärt. P-piller har som flera här sagt före, bara gjort det värre (!). TACK för denna sida!!!!!!!!!!!

Hej medsystrar!
Önskar att denna fruktansvärda sjukdomen kunde elimineras för gott! Måste bara säga ändå att det är skönt att man inte är ensam. Efter att ha blivit utbränd för 2 år sen har jag stått på Venlafaxin. Funkat bra fram tills ägglossningen. Det är ett h-vete varje månad. Har nu kontakt med min läkare, Gyn och psykolog så får väl se om jag kan bli hjälpt... Funderar lite på bidrottningsgele. Är det någon som har någon erfarenhet av de?
Stor styrkekram till er alla och tack för att du vågade skriva om det!

Hej,

känner igen detta till punkt o pricka! Hatar det och har det just nu! Har 5 barn o ändå sitter jag o funderar på hur jag kan avsluta livet :-/ så jääääääkla sjukt lixom, 3 av 4 veckor i månaden har jag ju ett kanonliv... Men sedan är ham i helvetet som ingen vill begripa!
När ångesten blir för stor kan jag tvinga i mig ett piller... Tur att man har kontakter så man får tag i vad man kan behöva för att skingra tankarna. Kan tipsa om att 50 mg Atarax och 10 mg Oxascand funkar väldigt bra, vart helt väck o somnade kl 15 och hade inte gubben tvingat upp mig hade jag nog varit sovandes till imorgon ;-)Men alla själmordstankar/självmordsplanering var som borblåst!
Har sökt för det, och berättade för läkaren att jag e så rätt att nått utbrott kommer gå ut över barnen... Han tittade bara på mig o sa "det är nog ingen fara med det".... Inte ens det lyssnade han på o då hade jag ändå berättat att jag sparkat sönder väggar och huggit en gaffel i armen på mig själv!
Ska försöka hitta mig en vettig läkare så jag kan få hjälp....

Kram på er tjejer <3

Det är så skönt att få läsa andras beskrivning av PMDD för då känner man sig mindre ensam. När man slår tån i en tröskel och världen rasar ihop ("alla är emot mig" tröskeln inkluderad) så vet man att man är där igen. Kämpa på tjejer! Jag närmar mig 50 strecket och ser så mycket fram emot klimakteriet och att det ska bli ett slut på det hela, ääääntligen! Få vara normal (vad det nu är) hela tiden! Klimakteriebesvär kan bara inte vara värre. Bring it on!

Tack för den bra texten. Misstänker att jag lider av detta för jag känner igen mig i så mycket. blir arg av dåliga tv-reklamer eller bara av att höra någon annan äta. har konflikter med vänner familj och pojkvän fast jag annars nästan aldrig har konflikter och om jag har det så resulterar det annars inte i raseriutbrott/gråtattacker från min sida. Känner mig egentligen som en glad och lycklig tjej men inte innan mensen. Jag har provat yaz men blev bara deppig av det dock inga raseriutbrott utan bara mer ihållande nedstämdhet.. prövade dock bara typ 2 månader och man ska ju tydligen prova mer än 3 för att kunna se resultat.

Tja vad säger man. Googlar runt och kollar om nån mera har ångest vid ägglossningen. Och tydligen var jag inte ensam. Att jag sedan inte har kopplat ihop mina självmords tankar eller plötsliga raseri utbrott med ägglossningen. Kom som en blixt. Har inte ens tänkt på ångesten för ett halv år sedan. Fick utskrivet citalopram fungerar jätte bra tar två tre tab på den veckan är inte mycket. Mår mycket bättre. Men är svårt att veta när jag ska ta då jag har oregelbunden mens. Så när jag börjar fundera på att dö vet jag att det är dax för medicin. Är annars en glad puh kvinna. Fyller 47 i år och väntar med på att jag ska komma i kärring klämman och slippa detta elände. Tur att det finns hjälp idag att få. Kram på er yngre tjejer skaffa hjälp i tid.

Jag läser och känner igen mig till nästan 100%,skildnaden är att jag gör det du kan stå emot, jag kastar saker, behandlar min sambo illa, skriker framför barnen som alla 3 är tonåringar... inget är ok på långa vägar. Jag har sökt hjälp först hos gyn sen vidare till Professor B på södersjukhuset, har provat Yaz, som inte funkar på mig, provar citalopran som ja blir ännu värre av... nästa steg är nu Premalex 5 dagar innan perioden,ska börja om 1 vecka. MEN!! under ägglossningen har ja inget just nu, de får bli nästa steg eftersom jag lifer av detta 2 gånger i mån. Min sambo och jag har pratat om separation minst 10 ggr, ringen har åkt av lika många gånger minst.. allt detta händer unfer perioden som jag är en helt annan person än den jag egentligen är.Under dessa perioder tycker ja även om extra mycket vin spec rose och vitt, lagom e bäst är min grejj men inte under pmdd/pms tiden.. då blir jag även extra arg som jag inte heller blivit förut. Så nu har jag slutat dricka vin oxå. Jag tänker mycket och har kommit fram till att om jag skulle bli sedd, få lite mer bekräftelse,förståelse så kanske inte dessa utbrott skulle komma...Ska starta en egen blogg tror jag ;) Har funderat på det länge, kan vara till stor hjälp oxå. Det är skönt att veta att man inte är ensam om detta helvete. Det gör så ont efteråt när man inser vad man gjort och sagt, men det märkliga är att jag känner att det är ju inte jag, fast e är det men ändå inte..helt sjukt. Nä nu en snabb Powerwalk. Tack för att din blogg finns och tack för att jag fick skriva av mig, kram L