Dåtidens påminnelse till moderna människor



Hälsa är viktigare än skönhet

Trivsel är viktigare än pengar

En nära vän är viktigare än 200 ytliga på Facebook

Sundhet är viktigare än kaloriräknande

Familj är viktigare än jobb

Samarbete är viktigare än konkurrens

Kvalitet är viktigare än kvantitet

Skratt är viktigare än skryt

Att vara ute i naturen är viktigare än datorspel

Att vara älskad är viktigare än att vara populär

Att lyssna är viktigare än att stå i rampljuset

Att träffas är viktigare än att SMS:a

Att andas in bajslukt är mer hälsosamt än"airfreshener"

Att ta målitids-supen är bättre än helgalkoholism

Att älska ger mer än att släta över

Att respektera sin familj är viktigare än att smöra för chefen

Att ta trapporna är nyttigare än att åka hiss

Att gå är miljövänligare än att åka bil

Att tillgodose behov är viktigare än att följa modet

Att släppa väder är bekvämare än magknip

Att ha kondom är viktigare än att ha "porrpung"

Att ha roligt är viktigare än att vara cool

Ett kärt minne värmer mer än ett konstlat foto

Lagkamrater och fysisk aktivitet är värt mer än matchvinster

Funktionalitet är viktigare än märke

Frukt är godare än sega råttor

Fria djur är bättre än småhundar i handväskor

Blekhet är bättre än hudcancer

Välmående leder är viktigare än högklackat

Full andningskapacitet är viktigare än cigg

Att vara mänsklig är bättre än att vara utbränd

Trevligt sällskap är viktigare än värdparets kläder

Att skriva från hjärtat är viktigare än många bloggbesökare


 


Ondska(!)(?)

Onsdka. Vad är det?
Ingen av oss kan riktigt veta svaret på det.
Vi kan spekulera, studera, filosofera och teoretisera, men vi kan aldrig få den fulla bilden av vad det är.

Ändå påstår vi oss kunna känna igen ondska.
Vi påstår oss veta när vi ser den och när något som liknar den är inget illa ment... 
Rädsla, sorg, kanske stressen rent av...

Men lika lite som vi kan inta alla perspektiv i vår bedömning
kan vi veta vad ondska är, när den händer...
...och om den ens finns?

Men ändå påstår vi oss se hela bilden
med våra små små ögon.
Kanske uppstår ondska när någon säger sig ha funnit den i någon annan?


Av Mia, med inspiration från dödsstraffsförespråkare

15-åringar mogna att ha sex?


Att forma sin identitet

I Sverige blir man byxmyndig vid 15. Det innebär att man får ha sex. 15-årsgränsen gäller inte överallt, i USA går gränsen vid 18. De stackars tre år som skiljer emellan de båda åldersgränserna skulle inte vara av större betydelse för en vuxen person, men emellan åldrarna 15 och 18 förekommer tre händelserika år. Jag kan för övrigt tillägga att även de år som följer efter 18 är händelserika. När man är 15 år är man mitt uppe i en viktig process: att göra sig fri ifrån föräldrar och forma en egen identitet. Tonåringen dras ifrån sina föräldrar och söker sina referensramar i kompisar. Värderingar från föräldrar som bygger på trygghet, byts ut emot kompisars värderingar som bygger på att bli populär i gänget. Olika delar av populärkulturen är de verktyg med vars hjälp tonåringar skapar sina värderingar, klädstilar och sätt att vara på. Skapandet av den egna identiteten är ett ständigt pågående arbete och tonåringen identifierar sig med förebilder som utgörs av eller uppmuntras av kompisar. På så vis konstrueras identiteten av referensramar och värderingar ifrån kompisar och populärkultur. Identitetssökande är inte en inre process i den bemärkelse att tonåringen går in i sig själv för att hitta sin sanna essens. Identiteten är istället något som kontinuerligt skapas utifrån tonåringens tolkningar av sin omgivning. Enligt perspektivet social konstruktionism formas identiteten på detta vis hela livet. Har du inte tänkt på det förut så kan det vara en intressant tanke att sysselsätta sig med nästa gång du får tid: Varifrån kommer din identitet?


Egocentrism
Frågar du en tonåring som har haft eller vill ha sex om denne anser sig själv mogen för det, så blir svaret förmodligen ett tveklöst jakande. Tonåringar är visserligen inte egocentriska i samma utsträckning som små barn, utan de förstår att samspela med andra människor och de förstår att det finns lika många perspektiv som det finns människor. Men i denna frigörande och identitetsskapande fas så utgår tonåringen ifrån att det är den egna värderingen som är korrekt, den egna känslan är starkast och att den själv som är lika intressantast för andra som den är för sig själv. Därför är föräldrars åsikter och förmaningar mossiga - de fattar helt enkelt inte grejen och de vet inte hur det känns! Faktumet att de också har varit unga förlorar status eftersom populärkulturen såg annorlunda (töntig) ut när de var unga. De värderingar som når tonåringen är kompisarna och populärkulturen, med vars hjälp tonåringen kan skapa och uttrycka den egna signifikansen.


Alla andra gör det ju...
Det som är inne i populärkulturen påverkar vilka normer, värderingar och beteenden som gäller i sociala sammanhang bland unga. Olika gäng snappar upp olika delar och olika tolkningar av populärkulturen, men samtidigt som det är väldigt viktigt att vara speciella i jämförelse med andra grupper så är det viktigt att följa den generella kodex som majoriteten av alla ungdomar har gemensamt. Min gissning är att denna kodex går ut på vad de olika stilarna har gemensamt. Den röda tråden alltså. Populärkulturen, som försöker säkerställa försäljning, förmedlar party, moderna kläder, modifierade kroppar, alkohol och framför allt: Sex. I reklam, i musikvideos, i filmer, i tidningar och i böcker hittar man rikligt med anspelningar på sex. Ofta är kvinnor villiga och sexiga, medan männen (när de syns) är starka och tuffa. Sällan eller aldrig visas kärlek i samband med sex. Detta blir referensramarna för tonåringarna i deras tankar, snack och beteende kring sex. - Sex är något tufft som alla coola har och om jag gör det är jag cool. Alla andra har ju sex, så varför ska inte jag kunna ha det?


Rädslor och olustkänslor trängs bort
Visst är tonåringar rädda och nervösa inför första gången de har sex. Visst kan det kännas olustigt och obehagligt att ha sex. Men många sexuellt aktiva tonåringar biter ihop - de vill inte framstå i dålig dager inför sin partner och de vill dessutom vara coola inför kompisarna. Det är inte så konstigt. Om du skulle ramla hårt ute på stan, skulle du då ligga kvar och känna efter om du var skadad? De flesta reser sig upp i den situationen. Det handlar om att inte tappa ansiktet - att inte framstå i dålig dager. Även vuxna kan gå över lik för att inte tappa ansiktet. Varför skulle inte en tonåring kunna göra det? Ur det perspektivet är det inte så kontigt att unga inte använder kondom, att de har analsex eller lägger ut bilder på sig själva på nätet.


Var en smart förälder!
Naturligtvis tänker och beter sig alla tonåringar olika beträffande sex. Det skiljer sig också åt till vilken grad tonåringar är påverkbara utifrån beträffande sex. Men vill du ha en uppfattning om din tonårings funderingar kring, eller utövande av sex, så undersök vilka tonåringen tittar på, vilka filmer den ser, vilka musikvideor den tittar på, vad låttexten säger, hur förebilderna klär sig och vad de förespråkar. Undersök även detsamma beträffande eventuell pojk- eller flickvän. Det finns inget du kan göra åt de intryck din tonåring får ifrån omgivningen, men du kan påverka hur tonåringen tolkar intrycken! Din tonåring ser förmodligen själv till att läsa på om hur sex går till rent praktiskt, men du gör klokt i att berätta hur stor del av sexlivet som går ut på kärlek och ömhet. Tala även om exepel på hur kärlek kan visas och kännas i sexlivet. Det kan vara självklart för många vuxna, men den mediala bilden av sex inehåller faktiskt nästan ingen kärlek! - Varför då? Min teori är att människor som får och ger kärlek är lyckligare och självsäkrare än de som inte ger och får kärlek. Lyckliga och självsäkra människor behöver inte bekräftelse och därför behöver de inte konsumera sig till bekräftelse. Kort sagt: Kärlek säljer inte! Det är även viktigt att informera om villkoren beträffande sex: Berätta att man i verkligheten tar hänsyn till varandras bästa - att det ska kännas rätt för båda, att inget ska göra ont och att inget ska kännas äckligt. Man ska bara göra det som känns rätt och det man själv vill, det är villkoren! Du skulle bli förvånad om du visste hur många unga som "ställer upp" på alltifrån analsex till trekant och ännu mer avancerade saker. Tonåringar får inte lära sig någonstans ifrån att kropp och själ har begränsningar. De får helt enkelt inte en bild av verkligheten.


Över 18?
När är man redo att ha sex? Mitt svar på den frågan: När man är gammal nog att förstå hur sex går till i verkligheten och när man är tillräckligt mogen att sätta sina egna villkor utefter vad som känns bra för kropp och själ. Sedan gäller det naturligtvis att ens partner har nått samma insikt och mognad! Slutsatsen blir att det inte finns nåon egentlig ålder för att vara mogen för sex. Det är inte ens säkert att man någonsin blir mogen för det...



En klok berättelse

Jag fick ett mail från min kloka mamma med en liten historia som är värd att ta med sig i livet.

Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade, ”jag är glad att du frågar”. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Komvux bör vara en självklar rättighet!

Detta blogginlägg tillängas AFTONBLADETS artikel som hadlar om huruvida Komvux ska vara tillgängligt eller inte och till vilken grad de som läst kurser från Komvux ska konkurrera med de som enbart har gymnasiebetyg. För att läsa artikeln följ nedanstående länk:

Artikeln i AFTONBLADET, 17 juni 2009


Solidaritet är viktigt eftersom vi alla är människor
För mig är det viktigt att medborgarna i ett land upplever att samhället är solidariskt så att de tryggt kan leva sina liv utan att behöva oroa sig för mycket. Solidariteten i form av välfärd bör följa individen från födsel ända till slutet av livet. Det innebär att ett land med sin välfärd har tagit med i beräkning att medborgarna kommer vara i behov av stöd och hjälp mellan varven . Det är trots allt naturligt att inte klara allt själv eller att inte födas in i en rik familj. Dessutom är vi alla människor och inte maskiner - med det vill jag ha sagt att vi människor styrs av fler faktorer än att kosta samhället så lite sommöjligt samtidigt som vi bidrar till det med så mycket som möjligt.

Hur var gymnasietiden egentligen?
Med detta konstaterat kan vi som är vuxna tänka tillbaka på hur det var när vi gick i gymnasiet. Vi var tonåringar allihopa. Den tid då identitetsskapande, formande av egna värderingar och frigörelse från föräldrarna var centrala i våra liv, kanske utan att vi förstod det. Kompisarnas ord var lag och på många skolor tyckte majoriteten av skolkamraterna att skolan var tråkig och att pluggandet rent ut sagt var töntigt. Många elever fajtades med de överväldigade känslorna som första kärleken innebär. Många upptäckte alkoholens till synes positiva effekter på både "glädje", "mod" och "coolhet". En del elever däremot, var först och främst upptagan av att klara av en jobbig hemmasituation, egna sjukdomar, psykiskt lidande eller funktionsnedsättningar. Helt enkelt så fanns det nog många i gymnasietiden som av naturliga skäl inte prioriterade studierna först. Det var också ovanligt att skolkamraterna visste vad de ville med sin framtid av samma naturliga skäl.

Vad innebär det att bli vuxen?
De flesta genomgår en ganska omfattande mognadsprocess efter gymnasiet. Man hittar sig själv mer och mer, tonårsförvirringen avslutas och man tvingas lära sig ansvara för sitt eget liv. Efter skoltiden ter sig omvärlden inte lika förvirrande och överväldigande längre utan beslut kan fattas med en större portion logik, relaistik och med en midre portion naivitet. Perspektivet vidgas vad gäller både tid, rum och innehåll, man börjar dessutom förstå att man inte är centrum för allas uppmärksamhet. Utifrån dessa premisser funderar de allra flesta vuxna vad de vill åstadkomma i sitt liv och hur de ska ansvara för sig själva genom försörjning. Sådana funderingar ger ofta upphov till att man ångrar bristen på den egna disciplinen under gymnasietiden.

Olika förutsättningar
Som vuxna tänker några att de skulle göra anstränga sig mycket mer om de "göra om" gymnsietiden. Det ligger nog mycket i det om de fick göra om gymnasietiden som vuxna. Blev de tonåringar på nytt skulle det däremot inte var alika lätt med självdiciplin, även om man var medveten om konsekvenserna som skulle följa på handlandet. Det jag vill ha sagt med det är att vetskapen om vikten av självdiciplin och flitighet ändrar inte alla de faktorer som konkurrerar med tonåringens fokus. Hur viktig studierna än är för en tonåring spelar saker som första kärleken, dålig självkänsla och popularitet spratt på dennes koncentration. Allstå har en vuxen människa mycket bättre förutsättningar än en tonåring att få goda studieresultat.

De duktiga eleverna
Men om det är så svårt att fokusera på studierna i tonåren, hur kommer det sig att vissa elever klara skolan så bra? De elever som få bra studieresultat behöver nösvändigtvis inte vara smartare eller mer lämpliga för högskolestudier och yrkeslivet än sina skolkamrater. Det handlar snarare oftast om att de har lyckats med att prioritera sina studier först. Innan vi betraktar dessa ungdomar som lyckans ostar vill jag väcka en fundering: Är det verkligen så lämpligt att ha prioriterat studierna först som tonåring? Visst är det nyttigt att lära sig ta ansvar, men bra betyg kräver onekligen en väldigt stor portion ansvar. Om utveckling i tonåren och frigörelse inte är så viktigt att prioritera högt, varför inträffar de då så starkt hos de flesta individer? Vad har de ungdomar missat i sin utveckling när de varit upptagna med det höga ansvaret?

De tragiska faktorerna
Oavsätt ålder och fas i livet så påverkas prestationen rätt så markant av funktionsnedsättning, sjukdom, psykisk ohälsa, tragedier och destruktiv hemmiljö. Som tonåring kan man göra mindre åt en jobbig situation än man kan som vuxen. Den vuxne skapar själv sin hemmiljö och har bättre resurser tack vare sin mognad att hantera kriser, sjukdomar och problem. Den vuxne är förhoppningsvis också mer insatt i sina rättigheter. För de individer som av någon anledning haft en jobbig uppväxt kanske möjligheten att fokusera ordentligt på någonting annat än att orka leva, kommer först när de blivit vuxna och lärt sig styra sitt eget liv. För en tonåring kan även saker som vuxna ser som tämligen banala vara orsak till stort psykiskt lidande. Även om hemmiljön är bra så kan acnepsoblem, olycklig kärlek eller bråk i kompisgänget upplevas tillräckligt jobbiga för att stuierna ska bli lidande. Utifrån perspektivet av tonåringar i utveckling med eller utan tragiska faktorer inblandade, kan man knappast säga att "tävlingen gymnasiebetyg" grundas på jämlika villkor.

Är det orättvist att de med bra gymnasiebetyg får konkurrens ifrån de som läst på Komvux?

  1. Mitt svar: Det är orättvist att de elever som prioriterat studierna högst varit så pressade som de goda betygen krävt. Komvux möjliggör att elever kan låta puberteten tillägnas den uppmärksamhet den behöver.
  2. Naturligtvis måste det kännas surt att de elever som presterat så bra betyg inte får den "lön för mödan" som de vill ha. Men är det inte lika orättvist att de som inte haft möjlighet att fokusera på studierna inte heller får möjligthet att studera på högskola?

Diskriminering: Vart ska jag ha dyslexi?

Alla olika
Liksom de flesta med en funktionsnedsättning så har även dyslektiker olika upplevelser av sin funktionsnedsättning och den tar sig också uttryck på olika sätt. Jag bryr mig inte så mycket om min dyslexi vanligtvis: Jag är medveten om att den finns där, vilka svårigheter den innebär och till viss mån även vilka svårigheter den inte innebär, det finns även stunder då jag är tacksam för den. Men i vissa fall tydliggörs den för mig i form av ett hinder och utlösare till känsan av hopplöshet.

Min dyslexi
För mig får inte bokstäverna ben och hoppar runt (händer - visst - men sällan), inte heller har jag någon nämnvärd svårighet att skriva (i alla fall inte på dator). Mina problem ligger i läsning och koncentrationssvårighet. I Min "normala" lästakt (när det så att säga flyter på) läser jag ungefär dubbelt så långsamt som medelpersonen. En timmes läsning innebär alltså för mig två osv. Inte är det kul, men det går att leva med och anpassa sig efter. Men det är sällan som läsningen flyter på för mig. Medelpersonen har ofta svårt att koncentrera sig när den läser: Ljud, obehagskänslor i kroppen, ljusskiftningar och egna tankar kan störa. Då kan ögonen flyga över texten utan att inehållet i den "fastnar". För mig är det också så nästan hela tiden. Det händer jämt, på varenda sida jag läser. Det är inräknat i den dubbla tid det tar för mig jämfört med medelpersonen att läsa, men det finns för mig en "vanlig portion" av den svårigheten med. En liten beskrivning av det jag störs i läsningen av är
  1. Ljud: Ofta regelbundna ljud som jag följer med i, väntar på nästa ljudfrekvens hela tiden och hör den i huvudet innan den uppstår. Exempelvis droppande vattenkranar, musik, klockans sekundvisare, steg i trappor, samtal etc. De tillfällen dyslexin är svårare så störs jag av knapper på tangentbord, datorns surr, regnet utanför, bilarna som åker förbi, någon som andas ljudligt, barn som leker på gatan.
  2. Ljus: Blinkande ljus, för svagt ljus, ljus som är för starkt eller för kallt så att kontrasten mellan den vita bakgrunden och den svarta texten blir stor, mörker omkring ljuskällan över min bok (kontrastenmellan ljuset på min bok och mörkret omkring stör), påslagen TV etc. De tillfällen dyslexin är svårare så störs jag av små oregelbundenheter i lampans sken (knappt märkbara - ofta från lysrör), föremål som på grund av kontrasterande utseende sticker ut ifrån bakgrunden eller föremål som är för nära platsen jag studerar.
  3. Känsel: Allting som gör mig medveten om min egen kropp stör: Hunger, törst, toanödighet, hårda studieplatser (stol vid bord), torra händer, håret i vägen etc. De tillfällen dyslexin är svårare så störs jag även av "åkommor" så som huvudvärk, mensvärk, allergi etc.
  4. Lukt och smak: Skarpa lukter får mig att tappa koncentrationer och om jag är sugen på något så är det svårt att fokusera. Oftast är svagare dofter inget problem.
  5. Mina tankar: Om något oroar mig ger det knappast någon utdelning alls för mig om jag försöker läsa. Romaner funkar bättre då, men även de är svåra. Annars kan vilken tanke som helst få mig att tappa fokus, förmodligen precis som för alla människor, men detta händer ofta för mig. De tillfällen dyslexin är svårare så störs jag även av tankar som bara avviker litegrann infrån texten som t.ex. vilken sida jag är på, vad rubriken var nu igen, vilket sätt författaren uttrycker sig på etc.
När en människa kommer av sig i läsningen hittar hon förhoppningsvis tillbaka när hon väl kommit på att hon blivit ofokuserad. För mig tar det dit att komma in i läsningen igen. Det tar aldrig mindre än en minut, ofta mycket längre tid. Jag kan försöka läsa samma mening i tio minuter innan jag kommer in i texten. Vissa gånger går det inte alls. På grund av allt detta jag redogjort för så kanjag heller inte "skumma" i texter. Då ser jag bara de ord jag är mest bekanta med som "jag", "och", "sen" och "med" för att ta några exempel. Till dyslexin hör också (för alla dyslektiker tror jag) koncentrationssvårigheter överlag.

Social uteslutning
Det finns väldigt många dyslektiker (har ingen statistik vid min sida nu) och i synnerhet väldigt många mot den bakgrund att samhället är så dåligt anpassat för oss. Om man inte har råd att anpassa miljön efter sina behov så borde man få stöd i det välfärdsystem som finns till för människor som inte har förmåga att tillgodose sina behov själv. Det finns lite hjälp i form av talböcker (men hur antecknar man i en sådan och hur håller man koncentrationen fäst på en monoton röst om tillexempel froskningsmetod), anteckningshjälp (studier visar att man minns föreläsningar avsevärt mycket sämre om man inte antecknar samtidigt som man lyssnar), längre tid på tenta (det är bra, men kom igen... hur klar är man i skallen efter 5 timmar, 6 timmar etc?) med mera. Trots denna hjälp så behöver jag ändå ta mig igenom min kurslitteratur och vart ska jag göra det när jag har ovanstående problem? På hur många bibliotek finns det tysta rum (som är tysta), hur ljudisolerade är tysta rum på högskolor? Hur bekväma är stolarna där för oss som behöver sitta länge och hur är öppettiderna för de få tysta rum som finns?
   På hemmafronten är det bäst, då kan man ordna det som man vill ha det. Bäst går det för mig när jag är ensam hemma. Men när sambon är hemma och grannarna går i trappen eller lyssnar på musik som hörs in till oss så blir det genast svårare. Inte är det kul heller för min sambo att behöva tassa på tå. Det är sällan jag ber honom låta bli saker som stör eftersom jag inte gillar att tala om för andra vad de ska göra eller inte göra. Men ibland måste jag göra det eftersom en tenta närmar sig med högre hastighet än jag kan kontrollera. Då inefattar den sociala uteslutningen även honom: Han kan inte skriva på tangentbordet, bjuda hit kompisar eller tala i telefonen tillexempel. På en tentavecka kan det ju bli så i långa perioder i sträck. Vi drabbas alltså båda två av min dyslexi, något som väcker skuldkänslor hos mig.
   För att förtydliga den sociala uteslutningen vill jag jämföra min (och min sambos) situation med en dyslektiker som har ekonomiska resurser tillåter anpassning av miljön. Att bo i en lägenhet med fler rum innebär att man kan stänga en dörr omkring sig och utestänga störande moment. Att ha ekonomisk valmöjlighet beträffande hur mycket eller litet ljud som släpps in utifrån i bostaden gör att man kan välja att slippa att bli störd av välden utanför lägenheten eller villan. För att förtydliga ännu mer kan jag sätta min situation i förhållande till folk som har det sämre ekonomiskt: De som inte har råd med en dator måste ta sig till skolan för att få tillgång till den hjälp datorn innebär för en dyslektiker. De som inte har en sambo med inkomst måste kanske ta ett jobb vid sidan av studierna för att kunna betala räkningar och förnödenheter. De som behöver oroa sig för pengar får svårare att koncentrera sig.

 Just nu Ångest
Jag har 8 dagar kvar till salstentan. Om jag inte får godkänt på den har jag ingen behörighet till kursen som sträcker sig över hela nästa termin.  Jag hinner dessutom inte tenta om den innan nästa termin eftersom denna termin slutar med denna kurs. Tentan berör ungefär 850 sidors kurslitteratur. Jag har 305 sidor kvar att läsa. För att jag ska hinna befästa det jag läst i minnet behöver jag vara klar med det på fedag helst, lördag senast (alltså om 2-3 dagar). Som jag skrivit får jag räkna med dubbla tiden det tar för en person i snitt att läsa. Dessutom har jag en underliggande stark oro för detta och är därför extra känslig vilket innebär att jag stör mig på allt det som får mig att tappa fokus när dyslexin är svår.

Vart ska jag ta vägen och ha dyslexi?
- Är frågan jag ställer mig själv i desperation nu. Kan jag koncentrera mig i skolans "tysta rum" trots att tystheten är relativ och att man sitter obekvämt etc? Kommer jag stå ut med att jag tvingar min sambo att tassa på tå (han är ledig tosrdag till söndag)? Eller ska jag åka upp till mamma och Bengt (plastpappa) och studera i deras villa i Dalarna och veta att jag lämnar Fredrik ensam när han sett till att han fått långledigt och sett fram emot att spendera den tiden med mig? Jag har dessutom inte råd att åka upp dit, det kostar för mycket.

Det kanske är konstigt att dyslektiker som inte är rika satsar på karriären?
Samhället verkar uppenbarligen inte ha räknat med oss (precis som med så många andra med funktionsnedsättningar). Ändå är vi så många. Tror man att vi är dummare? Skulle göra ett sämre jobb? Ger upp för lätt? I sådana fall tar man inte med i beräkning de egenskaper som dylektiker (och andra med funktionsnedsättningar) utvecklar för att kompensera sina tillkortakommanden. Dyslexin har ingening med intellektet att göra annat än att en dyslektiker måste jobba mer aktivt med sina intellektuella resurser för att klara sig i det moderna samhället. En tränad hjärna skulle man kanske kunna kalla det för. Föreställ er vilka fördelar den tränade hjärnan kan ge i arbetet, vilket är varför jag är övertygad om att dyslektiker inte skulle göra sämre jobb. Och om man ser en dyslektiker som ger upp så beror det troligen inte på inre egenskaper utan på motståndet i samhället. Lika lite som postbudet kan cykla ut posten utan cykel kan dyslektikern studera utan ro.

Jag tänker göra precis som alla andra!

Det finns så mycket
i samhället
i kulturen
att bry sig om.

Det finns alltid någon
som är brottslig
som diskriminerar
och som röstar blankt.

Det finns så många
med teorier
med forskningsresultat
som ska förklara allt.

Det finns gott om
ytliga föreningar
oetiskt konsumtion
det borde jag veta.

Det finns dock alltid
sömniga själar
skit samma
och jag är likadan.

Nu var jag cool!!!!

Ja ba e så jävla ball, ba! Jag har D-E-S-I-G-N-A-T min blogg! Så nu kan alla som inte besöker min blogg känna att de missar något. Kanske får de känslan av att ha låst sig ute (läs mitt inlägg längre ner om min självutlåsning 2 dagar i rad), eller känslan av att ta miste på salt och socker ... och inte märka det förrän middagsgästerna stoppat gaffeln i munnen. Kanske känner de lite som jag gjorde när jag, stolt över att vara myndig och delaktig i Sveriges beslut, gick till fel röstningslokal (sedan dess har jag dubbelkollat).

Kanske kommer jag bli nya Blondin-Bella, fast då förstås Brunett-Berta? Jag kan berätta allt jag inte vet om mode och skönhet, jag kan skryta över min bloggkunskap och design, jag kan ta upp viktiga saker eftersom jag är påläst om allt, jag kan bedriva viktiga politiska frågor om till exempel böjningen på EU-gurkornas signifikans.

Vem vet... jag kanske kommer riktigt långt med den här bloggen... företag kommer kontakta mig och jag kommer bli ombedd att bedyra kvalitén i deras produkter... om inte munsårsmedel så kanske rymdmat för katter eller tamponger för blå mens. Till sist kommer jag tjäna så mycket pengar att jag kan köpa mig megaläppar, vara med i dokusåpor och bli ännu mera kändis. Målet är att bli sågad av Aftonbladet för att ha utfört nakenchockkuppsskräll på melodifestivalen och sedan tjäna resten av mitt uppehälle på att skriva böcker om hur svårt det var att växa upp i en värld av semlor utan mandelmassa och Pippi Pelikan.

Det är lustigt att tänka på att för 50 år sedan var personligheten inget speciellt. Folk hade lite olika humor, men i övrigt var människorna generellt sett ganska generella. De försökte vara goda strävsamma själar och de flesta försökte väl vara som alla andra. Idag kan du inte vara en i mängden om du inte sticker ut ur den. Du må vara tjock, du må vara smal, men Gud förbjude att du är normal! Beträffande Gud så bör du antingen ha något frikyrkligt förhollande till Honom eller ingå i något mystiskt New Age konvent. Att vara plain kristen är ungefär lika inne som att spela Bingo Lotto och att inte tro på Gud är bara tillåtet om man har någon radikal åsikt som går ut på att hata alla troende.

Vi är i begynnelsen av bloggeran: Vi är speciella, unika, bisarra, sårade, beroende, övertygande, felbehandlade, högpresterande, frälsta och pånyttfödda. Identiteterna vi skapat till oss själva är egentligen inget annat än accesoarer som passar olika bra vid olika tillfällen.  Identiteter förvarar och visar upp alla verb och adjektiv som säger något om oss, men har egentligen bara en huvudsaklig uppgift: Att få oss uppmärksammade! Vi som är födda på 80-talet och framåt tillhör generationen som aldrig kommer ur tonåren. Vi slänger i dörrar, tatuerar oss, har åsikter, går med i föreningar, låter våra tröjor visa vilka vi är. Internet var våra föräldrar och vi kommer aldrig lämna bloggen, Facebook eller MSN!

Så vänligen uppmärksamma min    O-R-G-I-N-E-L-L-A   D-E-S-I-G-N   och sprid det vidare till    A-L-L-A    om min speciella blogg. Extra stolt är jag över diamanten vid rubriken till varje blogginlägg (miamant). Där fick jag till det!   

Kolla in min personlighet!

I nuvarande kurs läser vi om personlighetspsykologi. Inom det evolutionistiska perspektivet eller ibland inom trait-perspektivet (det kan vara olika hur det klaciffieras) har man kommit fram till fem personlighetstyper inom vars ramar man kan kategorisera in alla människor (metoden har blivit kritiserad för sin bredhet). Denna personlighetsteori kallas för "The Big Five".

Jag har gjort testet och här är mitt resultat: I'm a O59-C41-E64-A32-N87 Big Five!!

Tycker ni det stämmer på mig?

RSS 2.0