miamant

Backa ett gäng steg
Jag önskar att jag kunde köra antivirusprogram IRL. Programmet skulle rensa bort alla B-kändisar, alla löpsedlar, alla reklamer, allt mode, alla mobilsignaler, alla hitlistor, alla våldsamma och sexistiska barnleksaker, alla förnedringar i rap-texter, alla cat-walks, alla bantningskurer, alla Hello-Kitty prylar, all överkonsumtion och allt skvaller.

Finns vi då?
Vad finns kvar efter att virusprogrammet gjort sitt? Kanske skulle vi få se fler ute på sjön: Roendes sina ekor, eller på vintern: Åkandes skridskor? Kanske skulle vi få se barnen ha snöbollskrig, eller på sommaren: vattenkrig? Kanske skulle vi få se kvinnor leka och män visa känslor?

Det händer inte
Men det skulle aldrig hända. Vi blir mer och mer som tonåringar allihop: Vuxna som barn. Vi ska alla vara coola: Barn ska ha sexiga kläder och vuxna ska ha coola mobilsignaler; törs vi ens tänka på vad de riktiga tonåringarna pysslar med? Att vi beter oss så här har populärkulturen sett till: Överkonsumtionen blir det enda sätt vi minns att identifiera oss med. Och så länge vi inte kommer ihåg hur man lever sitt liv äkta, så kommer populärkulturen bestämma hur vi är, vad vi gör, vad vi tänker och hur vi umgås: Sittandes över en fashionabel thè-latte, pratandes nya väskkollektioner; eller blippandes med våra lap-tops, nästan omedvetna om andras närvaro.