miamant

När katten är borta sitter Mia under bordet och inser hur mycket hon älskar sin katt! Visst vet jag det ändå, men kom igen, man vet inte hur mycket någons närvaro betyder förrän båset är tomt. Det bästa med Fredrik är att han alltid är sig själv och det bästa med det är att jag älskar den han är! Låter inte det fantastiskt? Vore jag troende skulle jag se det som att jag blivit "blessed" (vilket låter coolare på engelska än svenskans mossiga "välsignad").

Nån gång innan jul jobbade Fredrik och sov borta 3 nätter i rad. Jösses, det var jobbigt! Då kom jag på hur mycket jag verkligen tyr mig till hans närhet. Svårast var att sova. Jag kom inte i säng förrän 3-4 på nätterna. Tog ett tag att vända på dygnet. Men det var å andra sidan första gången på 1½ år som jag varit ensam hemma sedan vi flyttade ihop. Själv har jag ju sovit borta några gånger, ibland flera dagar i rad, när jag gjort något med kvinnojouren eller när jag varit ledsagare för synskadade.

Tänk vilka vanemänninskor vi är. Man är så inprogrammerad med vardagens ordning (om än ordningen är spontanitet och oordning) att man blir störd i sina vardagliga sysslor och beteenden när något inte "stämmer". Nu ska jag låta TV:n göra mig sällskap och förhoppningsvis bli lite trött.